125 exemplifierar satsen genom atl analysera de Ivå nyligen inträffade fall som oftast anförts för att bevisa dödsstraffets nödvändighet: kyrkoherden Lindbäcks giftmord i Silbodal och Margareta Larssons mord på änkan Laurell i Stockholm. Det enda straff som kan ifrågakomma för mord är livstids fängelse. Staten har därmed straffat, den har återställt den lagliga ordningen, befriat rättsinniga medborgare från en fara —men därjämte »visligen undvikit att sätta sig i Försynens stol och ställe och tänkt såsom ett kristlig samhälle beir tänka: Herre, över liv och död råder du allena». Vestmanlands läns tidning och Fäderneslandet ägnade föie andrakammardebatten var sin artikel åt att kritisera reservanterna i utskottet, i första hand ordföranden Erik Josias Sparre. Den förra tidningen angrep dessutom på särskild plats dels den serie artiklar, som publicerats i »en här utkommande annonstidning» av en »mycket liten och mycket beskäftig ledamot av f. d. riddarhusel känd för sin oförbätterliga skrivklåda förnämligast i allt sådant som han icke alls förstår» — det är alltså W. F. Dalman, här kallad »denne publicitetens Sancho Panza» och Stockholms Dagblad som avses —dels den anonyma skriften »Om dödsstraffets befogenhet och lämplighet» som Dalman åberopat. Om denna anonyma skrift uppger Fäderneslandet f. ö. att »det gamla vördnadsvärda barbariets anhängare» sökt förskaffa den auktoritet »genom den låga listen att utsprida, att den skulle vara författad av en bland högsta domstolens medlemmar»; var och en inser ju, säger tidningen, alt den ej kan ha flutit ur en bildad jurists penna. Samma dag som andra kammaren skulle behandla dödsstraffsfrågan, gör Fäderneslandet en kraftansträngning för att påverka utgången i rätt riktning.-''^* Den erinrar om de »åtskilliga allvarsamma förpostfäktningar» som pågått i tidningarna och nämner särskilt den »f. d. riksdagsman» — W. F. Dalman —som tycks ha gjort till sin uppgift att försvara barbariet. Så vädjar den till riksdagens ledamöter: »Utgången av den förestående striden är av omätlig vikt. Den kommer att visa, på vilken civilisatorisk ståndpunkt den svenska riksdagen står, och vilka förhoppningar man kan göra sig om reformer i humanistisk anda under representationens närvarande sammansättning. De stora kulturfrågorna utgöra nämligen proberstenen för de politiska. En lagstiftande församling, som visar sig inhuman i rättsligt hänseende, plägar ej heller vara liberal i politiskt. För valmännen blir det nu ett lämpligt tillfälle att få klart för sig, h u r u representanterna uppfatta sin ställning till folket och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=