124 Dödsstraffets försvarare begagnar också »med stor fintlighet» uppgifter ur främmande länders brottmålsstatistik, för att därmed söka bevisa de olycksaliga följderna av dess upphävande; ledareförfattaren åsyftar härmed givetvis den anonyme författaren till »Om dödsstraffets befogenhet och lämplighet». Försvararna tar nästan alltid sin tillflykt till att relatera vissa gräsliga brott som motiverar dödsstraffets nödvändighet; därvid hemfaller de åt primitiv hämndkänsla, säger tidningen. Inkonsekvensen i försvararnas argumentering framgår ju också av att de för att lugna sina motståndare hänvisar till att benådningsmakten ju alltid finns; men, påpekar AB, om dödsstraff för mord skulle utgöra en absolut fordran av rättvisa, så skulle ju varje mördares benådning utgöra en bestämd orättfärdighet. Tidningen vänder sig slutligen mot Wäktarens »sublima utgjutclse» om den »herrliga beredelse» en dödsfånge erhåller; nej, säger AB, det får inte »ligga inommänsklig rätt att med en enda timma förkorta en människas liv och därigenom förminska möjligheten av en utveckling till något bättre». Aftonbladet lämnar till sist ordet åt en insändare med rubriken »Dödsstraffet, ur rättslig synpunkt betraktat», till vars tankegångar tidningen helt ansluter sig. Artikeln är anonym men sedan den längre fram utkommit i broschyrform^’^ blev det känt, att författaren var Östgöta Correspondentens redaktör C. F. Ridderstad, som ju som riksdagsman tidigare uppträtt mot dödsstraffet.48 Ett sammandrag av den långa artikelns innehåll är motiverat. I inledningen anger Ridderstad uttryckligen att det är De Geers anförande i första kammaren som föranlett skriftens tillkomst; justiticstatsministerns yttrande hade för mången blivit »en maning att undersöka den tankarnas rustning, vari han kämpat för den goda saken och tillse om någon länk däri sprungit sönder vid anloppet från en så oförväntad och välbeväpnad motståndare». För författarens egen del hade denna undersökning lett till en fördjupad insikt om att dödsstraffet är orättfärdigt: staten har ej moralisk rätt att straffa till livet. Visserligen brukar det anföras att det förekommer så gräsliga brott, sådana odjur i människohamn, att man för deras egen och samhällets skull är tvungen att tillgripa bödelsyxan. Nej, säger Ridderstad: Ur psykologisk-juridisk synpunkt kan ingen grad av brottslighet berättiga till slutsatsen att gärär helt i avsaknad av de moraliska och intellektuella för- ningsmannen mögenheter som samhället måste respektera; om så verkligen vore fallet, gäller det en sinnessjuk, som ej kan bedömas som en brottsling. Förf.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=