123 Victor Hugos hand? reaktionära företeelserna på kontinenten efter februarirevolutionen. Några svenska namn (Erik Brahe, Anders Lindeberg) tycks sedan ha blivit nödtorftigt instuckna bland alla de utländska exemplen på politiska offer eller åtminstone potentiella sådana. Som inlägg i debattläget i Sverige i februari 1868 är artikeln halft verklighetsfrämmande. Wall underlät också att vid omtryckningen ange att den egentligen utgjorde en bearbetning. Ett konkretare inlägg kom dagen före andrakammardebatten i en ledare i Aftonbladet.46 »Det är någonting ganska märkligt att se», säger tidningen, »vilket nit och vilken verksamhet på den sista tiden utvecklats för att söka förmå kamrarna att hålla på dödsstraffet —någonting som från den sidan icke förspordes vid förra riksdagen. Det är tydligen hr justitiestatsministerns uppträdande i första kammaren vid remissen av hr Hasselrots motion, som satt en hop tjänstvilliga pennor i rörelse.» Tidningen hänvisar till de »svamliga uppsatser», som nyss stått att läsa i Stockholms Dagblad, författade av en »f. d. riksdagsman» — alltså W. F. Dalman -— »som sedan en lång följd av år är en blind beundrare av alla justitiestatsministrar, av allt vad de göra och låta och som till följd av denna sin egenhet nu också eldar upp sig till en verklig entusiasmför halshuggningarna». Den hänvisar också till en annan exponent för samma riktning: en på annat ställe i samma nummer intagen insändare, undertecknad R. C., som ivrigt försvarar dödsstraffet och drar en lans för De Geer; redaktionen begagnar tillfället att i korthet avvisa denne författares argumentering. Alla som uppträder för dödsstraffets bevarande är mycket angelägna att förklara att de hoppas att det snart som en följd av stigande civilisation skall kunna borttagas, påpekar AB maliciöst, inkonsekvent nog pläderade de samtidigt för dess rättmätighet: » Saken är den, att så länge någon institution eller bestämmelse i samhället är till, vore den än aldrig så oförnuftig, så har den alltid en hop anhängare endast därföre att den är till; känslan därav, att den saknar i förnuftet grundade stöd för sin tillvaro, gör att man ser sig nödsakad förklara, att en förändring måhända kan bli nödig, ja att man till och med hoppas, att en sådan snart skall kunna genomföras, men att tänka därpå, och sedermera börjar man rada upp en hop svaga skäl, som, om de skulle gälla något, borde bevisa, att en sådan förändring aldrig borde kunna ifrågakomma.» och att den publicerats med anledning av de är det icke värt närvarande för
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=