122 son. Hon hade under uppskakande former tagit livet av en gammal änkefru vid namn Laurell. Händelsen hade väckt ett enormt uppseende, mordet liksom rättegången skildrades utförligt i pressen. Det framgår av uttalanden på skilda håll i och med anledning av den dehatt som strax skall refereras, att detta mord — liksom de av kyrkoherden Lindbäck förövade giftmorden i Silbodal några år tidigare — i hög grad hade skrämt upp opinionen och framkallat krav på lagens strängaste straff i det aktuella fallet liksom på att dödsstraffet skulle finnas kvar för framtiden. Det är nu intressant att konstatera att Stockholms rådstuvurätt den 4 februari dömde Margareta Larsson till döden. När pressopinionen var som starkast och frågan kom upp i riksdagen i slutet av månaden, hade domen just underställts Svea hovrätts prövning. Krafter med konservativa och/eller gammallutherska värderingar samlade sig uppenbarligen till försvar för dödsstraffets bibehållande. På liberalt håll kände man sig tydligen oroad. Rudolf Wall, Dagens Nyheters redaktör, tog till orda några dagar före avgörandet i en artikel med rubriken »Dödsstraffet».44 f denna vecka, inledde han, »skall riksdagen avgöra frågan: bör dödsstraffet ännu kvarstå i Sveriges lag, skall skarprättaren ännu vara ett det svenska samhällets värn?» Det var mycket nära att dödsstraffet fått dödshugget 1867, skriver han. »Månne det nu skall undgå det? Skall första kammaren låta det fortleva såsom en av ’royautéens imposanta cmblemer’?» Wall anade ej att han vände sig till fel adressat. Själv hade han långt tidigare uttalat sig i ämnet. I den då av honom utgivna tidningen »Friskytten» hade han 1849 publicerat en stort uppslagen artikel med rubriken »Hans Excellens Bödeln».45 Samhället i dess närvarande form, heter det där. behöver bödeln för att bestå. »Ja. bödeln är slutstenen i samhällsbyggnadens valv. Leve bödeln!» Och längre fram: »Bödeln skall leva lika länge, som det närvarande samhällsskicket bibehåller sin jämnvikt och när bödeln bortgår är det ett tecken att denna falsk jämnvikts tid är ute.» Denna artikel tryckte han nu om i Dagens Nyheter. Då artikeln trycktes i Friskytten hade Wall i en fotnot angivit att den utgjorde en »Bearbetning». Redan rubriken tyder på att han hämtat det från ett utländskt blad och översatt och bearbetat det: »bödeln» användes vid denna tid sällan eller aldrig i svenskt språkbruk, i stället begagnade man ordet »skarprättaren». Läser man innehållet, får man närmast det intrycket att originalversionen är av franskt ursprung — kanske av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=