120 gelse såsom både regeringsledamot och medborgare, låter förstå, vilket öde eller vilken behandling en del av pressen tillämnar var och en. som vågar opponera sig mot dess domslut i här behandlad fråga. Detta hot skall måhända avskräckande inverka på många, som eljest med oss på det högsta ogilla denna tidnings despotism, som vill skriva lagar för folk och regering och fordrar, att landets representation skall undergivet rätta sig efter eller lyda dess fingervisning. Även vi äro vänner av publiciteten och pressen, ju friare, desto bättre; men där pressen i stället för att upplysa och undervisa, företager sig att befalla, eller i stället för att bevaka fäderneslandets intressen blott arbetar för egna eller enskilda och därtillmed vill grunda sitt inflytande eller sin makt på även hederligt folks och aktningsvärda medborgares fruktan för att 'komma i tidningarna' endast därför, att de våga hysa andra åsikter än dessa, där är pressen på avvägar och förfelar sitt eljest vackra och för ett fritt land högviktiga ändamål.» Cramér slutar sin skrift med att hävda —och sannolikt på goda grunder — att det »både på samhällets höjder och i dalarne» finns många som visserligen avskyr dödsstraffet i och för sig och innerligt hoppas att det sällan eller aldrig skall behöva tillämpas, men likväl »både hysa och våga uttala den övertygelsen, att tiden för dödsstraffets borttagande ur lagen ännu ej är kommen». Det andra stödet åt dödsstraffets anhängare kom från den ovan nämnde anonyme författaren —Richard Kleen —till den 1866 utgivna skriften »Om dödsstraffets befogenhet och lämplighet». I slutet av februari utgav han en andra upplaga av sin broschyr och rekommenderade den i företalet särskilt till riksdagsmännens uppmärksamhet. En huvudpunkt i den anonyme författarens argumentering hade som tidigare nämnts varit den att kriminalstatistiken i vissa länder —främst Toscana och kantonerna Fribourg och Neuchätel i Schweiz men även på andra håll —klart visade att de grövsta brottens antal varit mindre så länge dödsstraffet funnits i lagen och tillämpats och att tvärtom en stark ökning ägt rum, så snart straffet i fråga tagits bort. Han påpekade att befolkningen i Fribourg i en mängd petitioner givit till känna sin önskan att få dödsstraffet återinfört. Författaren hade i detta sammanhang framför allt angripit Olivecrona som i sin bok 1866 tecknat en helt motsatt bild av det rättstillstånd som i dessa och andra länder blivit en följd av dödsstraffets avskaffande. .4tt den anonyme författarens polemik mot Olivecrona gjort verkan framgår ju av att W. F. Dalman påpassligt utnyttjat den i sin nyss omnämnda skrift.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=