119 man itu med den brottslige när han redan hunnit utföra sin gärning och vilseledes därvid av en falsk filantropi. »För att spara en brottslings blod, låter man Insenden fostras till blodssknlder . . . Genom att förlama lagens arm tror man sig sörja för samhällets säkerhet och ådagalägga kärlek till dess medlemmar. I stället för att förbinda och i såret stävja blödningen, sysselsätter man sig med att borttvätta blodfläckarna.» Blödningen kan man dock endast stämma i dess källa. I själva verket är det samhällets egen skuld att dödsstraffet skall behöva verkställas: »I en livdtimd brottslings blod har intet samhälle förbliitt. Det är ej hämnd eller övermod, där samhället, bedrövat och under kärleksfullt medlidande, men obevekligt överlämnar i Guds hand den mot gudomlig oeh mänsklig lag upproriske, vars vård det ej självt vågar eller förmår åtaga sig.»37 Intill dess samhället reformerat sin fostran av olyckliga medborgare, måste dödsstraffet användas oeh då med all rätt -— det är kontentan av Cramérs bevisföring för dödsstraffets rättmätighet. Skriftens andra del består av en kritisk granskning av de vanligaste argumenten för dödsstraffets avskaffande. Det är inte mindre än nio punkter som Cramér tar upp och utförligt vederlägger — vilket alltså innebär att han anfiir nio skäl för dess bibehållande. Det skidle föra för långt att närmare gå in på dem och det får därför räcka med en uppräkning av de nio skälen; läsaren får därigenom åtminstone en föreställning om vad Cramér åsyftar. Cramér sammanfattar: »Den lugne och opartiske betraktaren, som tager förhållandena i samvetsgrant övervägande, måste inse. att dödsstraffets kvarstående i lagen såsom möjlighet vill vara ett ännu både behörigt och behövligt hot eller värn mot mer än vanlig fräckhet eller ondska eller mot mer än vanlig fara för samhället och dess medlemmar; men omöjligen skall han kunna finna, att eller huru dödsstraffets kvarstående i sådan mening och under sådana förhållanden skall kunna vara till någon skada eller bliva komprometterande för folk eller land. i synnerhet som dödsstraffet i vår nu gällande strafflag icke i något enda fall är föreskrivet såsom ovillkorlig påföljd utan allenast alternativt med livstidsfängelse.»3f> Författaren rycker också fram till försvar för De Geer och alla dem som vågar hysa annan mening än den tongivande liberala pressen: » Det för både publiciteten och dess publik föga hedrande sätt, på vilket åtskilliga tidningar bemött en hög ämbetsman därföre, att han lika öppet och ärligt som värdigt velat uttala sin överty-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=