Ill samt dödsstraffet numera förekom i vår lag och framför allt i verkligheten tillämpades. Varför då brådska med denna åtgärd, varför ej avbida verkningarna på längre sikt av den mildare straffbehandling som först nyligen inletts? Först ökad sedlighet och trygghet i samhällslivet: först därefter har man uppnått den rättssäkerhet, »som utan oro kan se avskaffat detta, för närvarande såsom ett oeftergivligt värn mot våldet betraktade, ohyggliga straff». En tung reservation kom också från f. statsrådet, landshövdingen i Jönköping Arvid Faxe, ansedd som en av landets förnämsta jurister.-^ Han hade vissa formella invändningar att göra, som här kan förbigås; det viktiga är vad han hade att säga i sak: »För mig synes statens rätt att använda dödsstraffet till eget och medborgares skydd vara alldeles ostridig och hava samma grund som den enskildes rätt till niidvärn, och jag antager således utan tvekan att, om detta straff är för angivna ändamålet nödvändigt, så är det även rättmätigt, men också blott i detta fall.» Faxe ansåg dödsstraffet nödvändigt, därför att intet annat straff är lika avskräckande från brott. Lagstiftarens skyldighet är att tillse vad som är för samhället nyttigt, och exempel saknas inte på avskyvärda brott från en senare tid — Faxe åsyftade sannolikt även han giftmorden i Silbodal och Margareta Larssons ogärning i Stockholm — som gör att allmänheten ropat på dödsstraffets användande. Det allmänna rättsmedvetandet har alltså ingalunda, som man påstått, utdömt dödsstraffet såsom orättmätigt eller obehövligt. Att detta »allmänna rättsmedvetande» i och för sig snarast var ett uttryck för primitiva och spontana hämndkänslor var Faxe visserligen på det klara med — kanske under indirekt inflytande av Kant synes han realistiskt räkna med de mänskliga reaktionerna sådana som de nu en gång är. Ännu återstår mycket innan den svenska nationen i sin helhet är så upplyst att man här kan ta ett steg som andra upplysta nationer ännu ej vågat taga. Låt oss skynda långsamt —det är vida bättre än att »till vinnande av ett bifall för ögonblicket och skenet av mera framstående upplysning och humanitet» genast avskaffa ett straff som vi sedan, i likhet med vad som hänt på andra håll, måste tillgripa på nytt därför att det allmänna rättsmedvetandet kräver det. Med Sparre och Faxe förenade sig H. von Gegerfelt, H. Wachtmeister, Sigurd Hibbing, Anders Fredrik Beckman —tyvärr saknas Härnösandsbiskopens reservation i trycket — och B. W. Hessle. Lagutskottets utlåtande, visserligen beslutat med minsta möjliga majo-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=