no dateras torde ha sin förklaring i att det reservationer som väl krävt sin tid att utarbeta.21 Lagutskottet bestod i huvudsak av samma personer som 1867. Några förändringar hade dock inträffat. Bland representanterna för första kammaren hade häradshövdingen Carl Hasselrot (motståndare till dödsstraffet) ersatts av godsägaren Hans Wachtmeister, som visade sig vara anhängare av dödsstraffet. Landshövdingen S. P. Bergman (dödsstraffmotståndare 1867) var heller ej med; i stället hade häradshövdingen K. W. Björkenstam ryckt upp till ordinarie från den suppleantpost han innehaft 1867; även han var motståndare till dödsstraffet (se nedan). Bland andra kammarens representanter hade en dödsstraffmotståndare, häradshövdingen A. M. Myrtin, förflyttats till en suppleantpost och ersatts av häradshövdingen B. W. Hessle. som visade sig vara anhängare av dödsstraffet. Alltså hade 2 dödsstraffmotståndare (Hasselrot och Myrtin) ersatts av 2 dödsstraffsanhängare. Men av förteckningen på reservationen vid resp. riksdagar kan man indirekt dra den slutsatsen att en ledamot ändrat uppfattning sedan 1867: hovrättsrådet J. A. Lemchen, som nu hade tagit parti för dödsstraffets avskaffande; dessutom hade en dödsstraffanhängare (P. von Möller) ej deltagit i utskottets förhandlingar.22 23 Ltlåtandet, i och för sig ett stilistiskt mästerprov, ger en kort historik över frågans tidigare behandling och analyserar utförligt de skäl, som enligt utskottsmajoritetens mening talade för dödsstraffets avskaffande. Anmärkas kan att utskottet som ett av skälen för dödsstraffets avskaffande angav att folkopinionen vore för en sådan reform. Eftersom utskottet alltså stannat för dödsstraffets avskaffande var det en naturlig konsekvens att det föreslog, att Adlersparres motion om avskaffande av offentliga avrättningar ej skulle föranleda riksdagens åtgärd. Det var förvisso utan entusiasm som utskottets ordförande Erik Josias Sparre satte sitt namn under utlåtandet. Han var också den förste, och utförligaste, reservanten. Under ett flerårigt arbete i utskottet hade han själv dock medverkat till inskränkningar i »detta för mig särdeles fasaväckande straff». Men mot humanitetens krav står den folkmening som kräver dödsstraff för senaste tiders ohyggliga tilldragelser, såsom förgiftningsmorden i Silbodal och »de i huvudstaden, senast av en kvinna med vilddjurslik grymhet förövade mord» Margareta Larsson. Han anförde exempel från utlandet som visade att blott på några enstaka håll tagit detta steg och framhöll hur sparåtföljt av flera utförliga var här åsyftade Sparre fallet man
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=