103 Visserligen har endast två avrättningar hittills ägt rum under nya strafflagens tid. men de begångna morden är tyvärr ej så fåtaliga, »och våra seder i allmänhet kunna icke i något avseende anses vara mildare än dt' nationers, som icke funnit sig ännu kunna uttaga steget». Kan det under sådana omständigheter medföra någon egentlig skada, frågade De Geer, att vi tills vidare i vår nya lag behåller dödsstraffet såsom »det yttersta slraffhotet för de grövsta arterna av brott, så att var och en vet, att den, som med berått mod och utan urskuldande omständigheter berövar sin medmänniska livet, har förverkat sitt eget liv, och om han också får behålla det, så är det endast av nåd?» Justitiestatsministern kunde också hänvisa till ett aktuellt fall för att ytterligare bestyrka sin tes. Ett ovanligt ruskigt mord hade begåtts i Stockholm i september 1867 av Margareta Larsson. Säkerligen förstod därför alla i kammaren vad han åsyftade med tillägget: »Stundom begås brott av en så upprörande beskaffenhet, med en så kall och överlagd grymhet och med ett så fräckt hån emot gudomlig och mänsklig lag. att det allmänna rättsmedvetandet icke skulle finna sig tillfredsställt, om icke i lagen funnes ens möjligheten av ett straff, som åtminstone i någon mån motsvarade brottets storhet.» Det vanliga argumentet att dödsstraffet ej har någon avskräckande effekt eftersom mord ju begås i alla fall, tillbakavisade De Geer med att påpeka att detsamma kan sägas om alla straff. Stölder begås fastän straffet är fängelse; men vill man därför upphäva fängelset? Framför allt ville De Geer peka på nödvändigheten av att dödsstraff finns kvar som en möjlighet för yrkesförbrytare. En förrymd eller utsläppt fästningsfånge vet, att om han blir fast för ny stöld, kostar detta honom friheten för livet, kanske begår han därför mord på den som kunde ertappa och ange honom. Det är särskilt för att förhindra sådana mord som dödsstraffet måste finnas kvar: ty det är »en allmän erfarenhet, att dylika förhärdade brottslingar hyser en feg fruktan för döden». Och om de ej med säkerhet kan räkna med att genom kunglig nåd förskonas till livet, avhåller de sig kanske i de flesta fall från att begå ett mord. De Geer slutade med att citera Napoleon I: ».\delmod mot brottet är omänsklighet mot samhället.» De Geers anförande gjorde uppenbarligen ett utomordentligt starkt intryck i kammaren. Motionären Hasselrot vittnade därom, när han drygt en månad senare inledde första kammarens debatt i frågan.^
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=