SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I RÄTTSHISTORISKT RIBLIOTEK TRETTIOFEMTE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTS HI S T O H I S K FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN / • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK TRETTIOFEMTE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM 1 DISTRIBUTION
ä
IVAR SETH ÖVERHETEN OCH SVÄRDET DÖDSSTRAFFDEBATTEN I SVERIGE 1809—1974 Utgiven av STIG JÄGERSKIÖLD A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
Tryckt i boktryck k>84 på Ajjärstryckerict. Norrtälje i en upplafra av 800 exemplar på 100 ftr KUppcote. Texten sattes i 8 och 10 punkters llodoni Book samt rubriker ill punkters Baskerville från Intertype Corporation. ISBN 91-85190-26-8 ISSN 0534-2716
INNEHÅLLSFÖRTECKNING Utgivarens förord 8 INLEDNING KAPITEL I. DÖDSSTRAFFDEBATTENS BAKGRUND 9 11—13 KAPITEL 2. DÖDSSTRAFFET I 1734 ÅRS LAG OCH 1798 ÅRS KRIGSARTIKLAR 14—25 1) Dödsstraffet i niissgärningsl)alken (14—15) 2) Dödsstraffet i 1798 års krigsartiklar (15—16) 3) Benådningsmakten (16—17) 4) Dödsstraffets verkställighet (17—25) KAPITEL 3. HUMANITET OCH STRAFFRÄTTSTEORI UNDER UPPLYSNINGSTIDEN KAPITEL 4. NYA IDÉSTRÖMNINGAR. KANT OCH HEGEL KAPITEL 5. DÖDSSTRAFFSDEBATTEN I SVERIGE 1809—1844 1) Lagkommittén 1811 (33—34) 2) Riksdagarna 1815. 1817-18 och 1823 (34—35) 3) Lagkommitténs fortsatta arbete med strafflagen och dess förslag 1832 (35—37) 4) Lagkommitténs förslag under debatt 1832-40 (37—40) 5) Reformer inom missgärningsbalkens ram 1835 och 1841 (40—44) KAPITEL 6. DÖDSSTRAFFDEBATTEN 1840-1845 1) Krotiprins Oscar och Gula boken 1840 (45—46) 2) Lagberedningen fram till våren 1844 (46—48) 3) Lagberedningen och Oscar I 1844-45 (45—52) KAPITEL 7. UTVECKLINGEN FRÄN FEBRUARIREVOLUTIONEN 1848 TILL STRAFFLAGENS ANTAGANDE 1864 1) Ltvecklingen på kontinenten 1848-1860 (53—56) 2) Svensk reformpolitik 1849-1862 (56—58) KAPITEL 8. DÖDSSTRAFFET 1 1864 ARS STRAFFLAG OCH 1868 ÅRS STRAFFLAG FÖR KRIGSMAKTEN. OLIVECRONAS BOK 1866 OM DÖDSSTRAFFET 1) 1864 års strafflag (.59—68) 2) Strafflagen för krigsmakten (68—71) 3) Knut Olivecronas bok om dödsstraffet 1866 (71—75) KAPITEL 9. DÖDSSTRAFFDEBATTEN PÄ RIKSDAGEN 1865-66 1) Dödsstraffrågan 1865/66 (76) 2) Sven Rosenbergs motion om dödsstraffets suspension (76—82) .3) Curry Treffeidjergs motion om införande av giljotin (82—85) 4) Återblick (85—87) KAPITEL 10. DÖDSSTRAFFDEBATTEN PÄ RIKSDAGEN 1867 1) Frågans behandling i riksdagen (88—96) 2) Pressen om dödsstraffrågan 1867 (96—100) KAPITEL 11. DÖDSSTRAFFRÄGAN VID RIKSDAGEN 1868 1) Inledning (101) 26—29 30—32 33—44 45—52 53—58 59—75 76—87 88—100 101—168
2) De (iei'rs anförande i föt>ita kanmiaren 25/1 1868 (101—109) 3) Lagutskottets utlåtande (109—112) 4) Agitation i press oeh l)roseliyrer infiir riksdagens beslut (112—126) 5) Riksdagsdel)atterna i andra kammaren 29'2 ocli 2/3 1868 (126—141) 6) Andra kammarens ilverraskande omriistning (141) 7) Analys av röst resultatet (141—149) 8) Debatten i första kamtuaren 2 3 1868 (150—155) 9) Pressreaktionerna ('fter riksdagens beslut i dödsstraffsfrågan (155—168) KAPITEL 12. RIKSDAGSDEBATTERNA OM DÖDSSTRAEFET 1871—1900 1) Dödsstraffet infiir riksdagarna 1871 oeb 1872 (169—179) 2) DödsstrafftU inför riksdagen 1877 (179—186) 3) Oliveeronas bok »Om dödsstraffet» 2 upplagan 1891 (186-187) 4) Dödsstraffet inför riksilagen 1893 (187) 5) Nya impulser (200—201) KAPITEL 13. DÖDSSTRAFFET INFÖR RIKSDAGEN 1901 KAPITEL 14. DÖDSSTRAFFET INFÖR RIKSDAGEN 1908 Jakob Byströms motion om dödsstraffets avskaffande (224—230) KAPITEL 15. DÖDSSTRAFFET INFÖR RIKSDAGEN 1909. AMALTEADÅDET KAPITEL 16. DÖDSSTRAFFET INFÖR RIKSDAGEN 1912 KAPITEL 17. DÖDSSTRAFFET INFÖR LAGTIMA RIKSDAGEN 1919 258—269 KAPITEL 18. REGERINGEN TILLSÄTTER UTREDNING. DÖDSSTRAFFET AVSKAFFAS 1921 169—201 202—215 216—230 231—244 245—257 270—300 EFTERSKRIFT TILI. IVAR SETILS ARBETE OM DÖDSSTRAFFET. AV ALVAR NELSON 1.Dödsstraffets slutliga avskaffande i svensk rätt 1) Dödsstraffet i den militära strafflagstiftningen (300—302) 2) E()rl)udet mot diidsstraff i Regeringsformen (302—303) 11.Diidsstraffet i utlandet 1) Stater, där dödsstraffet är avskaffat eller bevarat (304—305) 2) Brott för vilka dödsstraff är bevarat i fredstid (305) 3) Dödsdomar och verkställda straff (305—306) 4) Metoder för verkställighet av dödsstraff (306) 5) Försvinnande som alternativ till dödsstraff (306—307) 6) Det senaste förslaget om döilsstraffets återinförande i fredstid (307) III. Argument för och emot dödsstraff 1) Judiska oeb kristna argument (307—308) 2) Argument mot dödsstraffets individualpreventiva funktion (308—310) 3) Argument till fiirmån för dödsstraffets allmänpreventiva funktion (310—311) 4) Argumeiit rörande behovet av vedergällning (311) 5) Argument rörande statens niidvärnsrätt (311—313) IV. Behovet av debatt om diidsstraffet (313—314) 300—314 300—303 304—307 307—313 NOTER PERSONREGISTER KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ZUSAMMENFASSl NG 315—330 331—335 337—340 341—343
UTGIVARENS FÖRORD Vid sin bortgång den 31 juli 1977 var fil. dr Ivar Seth sysselsatt med att fullborda sitt stort anlagda verk om dödsstraffet i Sverige. Arbetet var avsett att behandla debatten i vårt land om dödsstraffets berättigande eller avskaffande. Parallellt därmed redovisades de nådeansökningar, som livdömda givit in, och konungens avgörande därav. Efter Ivar Seths frånfälle har hans arvingar överlämnat hans manuskript och anteckningar till Stiftelsen för rättshistorisk forskning. Styrelsen för stiftelsen beslöt att sä vitt möjligt utge hans verk. 1 första hand har härvid kommit i fråga att som en särskild volvm i serien Rättshistoriskt bibliotek trycka framställningen av diskussionen om dödsstraffet. Emellertid visade det sig att manuskriptet i vissa avseenden borde redigeras och kompletteras, särskilt i vad avsåg 1800-talets första hälft samt förhållandet mellan utvecklingen i vårt land och den europeiska straffrättsdoktrinen under 1900talets första årtionden. Arbetet härmed uppdrogs åt undertecknad. Dessutomsyntes en analys och skildring av den senaste tidens utveckling erforderlig. Professor Alvar Nelson åtog sig att avfatta denna. Ivar Seths material rörande konungarnas och myndigheternas ställningstaganden i nådeärenden avser Institutet att publicera. Ivar Seths dotter fil. kand. Elisabeth Seth har lämnat värdefull hjälp med kontroller och korrekturläsning av arbetet. Hon har även upprättat personförteckningen och litteraturförteckningen. Stavningen av anförda citat har normaliserats. Stockholm den 6 september 1984 Stig Jägerskiöld
INLEDNING »Lag eller annan föreskrift får ej innebära att dödsstraff skall kunna ådönias.» Så lyder 8 kap. 1 § i vår nu gällande grundlag. Det är en paragraf av historisk belvdelse, som likväl influtit i grundlagen utan att väcka någon större uppmärksamhet. j\Ien det är ändå värt att slå fast att först g('nom detta stadgande är diidsstraffet definitivt avskaffat i vårt land och att detta skett inte endast genom ändring i strafflagen utan genom att bestämmelsen ingår i rikets grundlag. Milstolparna i utvecklingen är: De medeltida landskaps- och landslagarna; 1731 års lag; Gustav III:s ändringar i denna lag 1779; 1861 års strafflag; 1921 års riksdagsbeslut, varigenomdödsstraffet avskaffades i den allmänna lagen. Men alltjämt stod det kvar i strafflagen för krigsmakten oeli fiirst genomdet ovan anförda stället i 1971 års grundlag försvann det helt. Vid en internationell jämförel.-ie står sig Sverige i dag ganska gott när det gäller dödsstraffets utplånande ur strafflagstiftningen. Frågan har belysts i en översikt med titeln »Döds.straffet», utgiven 1972 av .svenska si'ktionen av Amuestv International. Fn belgisk kriminalist vid sekelskiftet ansåg sig kunna konstatera att detta straff var en relikt från det fiirgångna som rimligen skulk' med dt't snaraste fcirsvinna. Men när den franske juristen Marc Ancel på 1960-talet på FN:s u})pdrag gjorde två uppmärksammade utredningar om diidsstraffets förekomst i världen kom han till resullalt't alt det inte hade försvunnit utan tvärtom kommit tillbaka med förnyad styrka. Den negativa utvecklingen har fortsatt. Sverige var å andra sidan ingalunda hland d(' ftirsta i raden av stater som avskaffade diidsstraffet. Föga mer än sextio år har gått sedan riksdagen för sin del besliit upphäva detta straff, oeh det skedde då inte utan motsättningar. Den sista avrättningen i Sverige ägde rum 1910; året 1900 avrättades 3 personer, däribland en 19-årig pojke. Och ännu har endast hundra år gått sedan de två sista offentliga avrättningarna försiggick (nedan sid. 63) under tillopp av stora människomassor och åtföljda av uttryck för gammal folklig vidskepelse kring sådana förrättningar. Folk trängde sig fram för att i skedar och koppar kunna uppsamla något av den avlivades blod. ett osvikligt medel, ansågs det, mot fallandesjuka.
KAPITEL 1. DÖDSSTRAFFDEBATTENS BAKGRUND Dödsslraffot har djupa rött('r i den europeiska straffrättens historia.^ Det har hävdats, att det utvecklats pä en sakral grund.^ I det gamla ättesamhället växt(' även en vedtugällningsrätt fram till självförsvar och hämnd: blodshämnd. En hämndkänsla har väl sedan dess och in i våra dagar levat kvar .som en spontan reaktion mot grova brott. I äldre germansk rätt användes dödsstraffet visserligen i mycket begränsad utsträckning. När en ordnad statsmakt organiserats, blev det dock allt vanligare att den tillgrep dödsstraffet fiir att skapa åtlydnad för sina bud: människorna skulle skrämmas till att anpassa sig efter de krav som staten ställde. Vi möter här ett av de viktigaste motiven för dödsstraffet i äldre tiders rättskipning: den omedelbara avskräekningstanken. Modern rättshistorisk forskning synes mena att tanken bottnar i en urgammal militärstraffrätt: hövdingcMis order måste åtlydas och för att nå därhän ansågs dt't niidvändigt att kunna tillgripa även de kraftigaste, de grymmaste medel. Efter hand fick avskräckningssyftet en vidare tillämpning: det kom att gälla även på andra områden av samhällslivet och blev ett allt betydelsefullare inslag i rättskipningen över huvud taget. I det på vedergällning oeh avskräckning fotade straffsystemet infogades småningom en vedergällningslära av annat ursprung: den teokratiska. Från början hade den upptagits av kyrkan som grimdval för dess egen straffteori men förmedlades därifrån till de världsliga härskarna. Den byggde på den mosaiska rätten sådan denna bevarats i Gamla testamentet. Det är ett märkligt inre samband mellan rätt och religion som här möter och inte minst ifråga om dödsstraffet. Som en röd tråd går detta samband genom straffrättens historia och var ännu på 1800talet en levande realitet för många av dem som ivrigast kämpade för dödsstraffets bibehållande.^ De mosaiska rättsreglerna kan vi studera i de fem Moseböekerna. Reglerna hade fastställts av prästerskapet under åberopande av förbundet mellan Jahvé och det israeliska folket och hade framställts som uttryck
12 för Jahvés vilja. Principen var: Lika för lika, öga för öga. tand fiir tand. liv för liv. Till denna vedergällningsrätt. talionsprincipen. fogades en annan fiireställning: Vedergällningens lag. Så länge folket iakttog rättsreglerna .'^knlle Jahvé vaka över dess välfärd, annars skulle Jahvé la sin hand från det. Det innebar att om inte samhället straffade den som bröt mot Jahvés bud, skulle hans vrede och hämnd gå ut (iver allt folket. Att den mosaiska rätten gav uttryek åt tanken om blodshämndens berättigande är upptmbart. Enligt gammaltestamentlig uppfattning fanns det emellertid förseedser som inte blott riktade sig mot den enskilde ulan också och i särskild luig grad mot Gud. Alla sexualbrott såraife familjegemenskapen oeh därmed Jahvé själv så svårt att endast förbrytar(ms död kunde komma i fråga som försoning. Det har ofta under den långa kampen mot döds.^traffet framhållits av dess motståndare, att de mosaiska rättsreglerna tillkommit i en avlägsen forntid, i en bestämd historisk oeh social miljö som gällde Israels folk och att de alltså inte riktar sitt budskap exempelvis till de västerländska samhällena av idag. Inte dt'sto mindre har dessa regler åberopats och accepterats av generationer människor i västerlandet ända in i modern tid — när det gäller sedlighetsbrotten ännu in på 1900-talet. Det är en märklig företeelse. Den rättshistoriska forskningen har dock tillsammans med de teologisk-historiska och idé-historiska undersökningarna av den kristna etiken kunnat klarlägga huvuddragem av sammanhangen. Av både religiösa och politiska motiv var den katolska kyrkan under mededtiden angelägen om att de mosaiska rättsreglerna infogades i ch'ss eget straffsystem, inte minst när det gällde .^edliglu'tsbrotten. Kyrkans roll i medeltidens samhälle fiirklarar hur rättsregler från Gamla testamentets tid fick inflytande också på världslig lagstiftning och rättskipning. Ännu mer kom de mosaiska rättsreglerna att påvtnka statens lagstiftning och rättskipning i reformationens länder. För reformatorerna var bibeln auktoriteten framför andra, och i Gamla testamentet Jesu egen bibel -— återfanns bindande rättsregler. En sann kristen hade att följa dem. och staten, om den ville vara en kristlig sådan, hade att tillse att straffrätten överensstämde med bibeln. !Men hur gick detta att förena med det kristna kärleksbudet? Svaret gavs redan a\' Thomas av Aquino och utformades sedermera i detalj av Luther oeh Melanehton, Calvin och Johann Gerhard. Det finns en rik teologisk-historiografisk litteratur kring detta tema (se Gerhard Schmidt,
13 »Christ(‘nthuni imd Todcsstrafe» [1938| och Paul Allliaus’ instruktiva skrift »Dic Todesstrafc als Problem der ehristlichen Ethik» [1955]). Svaret var att det kristna kärleksbudet och statens straffande myndighet väl gick att förena inom ramen fiir det kristna samhällets normer. Hur de kunde fiirenas är inte platsen att utreda här. jMen det är viktigt att det förtdåg .samstämmighet mellan stat och kyrka pä denna punkt, eftersom kyrkan under ortodoxiens tid hade ett fast grepj) om folket och samtidigt var statens myndiga organ på andelivets område. Menige man fick i dessa stycken sin näring i Luthers lilla katekes och den däri ingående kristliga »hustavlan», såsom Hilding Pleijel utrett i flera arbeten. Vad katekesens ord om det femte budet »du skall icke dräpa» härvidlag hade att säga. för att inte tala om hur det muntligen torde ha utlagts i predikningar och undervisning, har förvisso gjort klart för var och en att det av staten påbjudna och exekverade diidsstraffet stod i överensstämmelse med Guds egna ord. Det är mot den bakgrunden man har att S(' exemj)elvis motiveringen i Erik XIV:s förordning om högmålssaker 1563. Här inskärpes att Gud själv i sin heliga lag påbjudit att vissa grova brott skulle bestraffas till livet, och att om så inte skedde. Guds hämnd skulle komma över hela folkt't. Ännu Eredrik Wilhelm I av Preu.ssen säg häri det väsentliga motiv(‘t fiir straffrättskipningen (1700-talets början.) 1 stadfästelsen till den nya versionen av Kristoffers landslag 1608 förklarade Karl IX att man i luigmålsbrott av olika slag skulle följa »Guds lag. som i den heliga skrift är författad», och till själva lagen fogad('s ett tillägg som innehöll utdrag ur den mosaiska rätten, återgivna efter Gamla testamentet. Ända fram till 1731 års lag hänvisad<' svenska domstolar ofta till »Guds och Sverigi's lag«; i man kunde även åberopa lagtext ur Mo.sebiickerna. Eftersom Mose lag pä en rad punkter fiireskrev dödsstraff fick denna straffform en stärkt ställning. Kommer därtill en vidgad tillämpning av avskräckningsprincipen. som tog sig uttryck i en alltmer brutaliserad straffrättskipning —låt vara att brutaliseringen efter allt att döma inte gick så långt i Sverigt' som ])å kontinenten — fiirklaras den utbredning som de stränga straffen, enkannerligen dödsstraffet, hade fått i vårt land under århundradet hire 1734 års lag. De.ss regler i missgärningsbalken och straffbalkiai blev inte definitivt och i alla stycken upphävda förrän 186 1 års strafflag trädde i kraft. I ett senare skede blev dödsstraffet ett svårart* problem för de kyrkliga samfunden.
KAPITEL 2. DÖDSSTRAFFET I 1734 ÅRS LAG OCH 1798 ÅRS KRIGSARTIKLAR' 1) Dödsstraffet i missgärningsbalken. I missgärningsbalken var dödsstraff föreskrivet för 68 olika brott. INIed några smärre undantag är det alltid absolut. Man kan indela brotten i olika grupper: först uppsåtligt lastande av Gud. Hans heliga ord eller sakramenten; därefter trolldom; sedan olika former av brott mot konungen och staten. En grupp för sig utgör sedlighetsbrotten: med dödsstraff hotas tvegifte och allvarliga former av hor, blodskam i vissa led samt tidelag. Den största gruppen utgöres naturligtvis av brott mot enskildas liv eller egendom. Hit hör inte endast mord och giftmord utan också barnamord, dråp. rån. våldtäkt, mordbrand samt stöld under vissa försvårande omständigheter. Stöld till 100 daler tredje resan eller fjärde resan stöld av hur riuga belopp som helst medförde dödsstraff. Balken ger samtidigt besked om vilken form av dödsstraff som skulle tillämpas i de enskilda fallen. Hängning, det nesligaste straffet, skulle tillämpas för stöld, eljest halshuggning. Vanligen användes uttrycket »miste livet», vilket tydligen betecknade enbart halshuggning. Somliga brott ansågs dock så svåra att halshuggningen skärptes genom vad man senare betecknade som kvalificerade dödsstraff. Balken har här flera kombinationer: högra handens avhuggning samt halshuggning; halshuggning åtföljd av stegling (av man) eller bränning å bål (av kvinna) ; högra handens avhuggning, halshuggning samt stegling resp. bränning. Den brutalaste formen var straffet för den som begått »våld å skeppsbrutna, så att döden därav följer»: gärningsmannen »varde rådbråkad och sedan lagd å stegel och hjul». Jag återkommer till de kvalificerade dödsstraffen i samband med redogörelsen för straffbalken.-. Det ligger onekligen närmast till hands att uppfatta dem som utslag av gammaldags grym hämndlystnad eller i varje fall som ett raffinemang i avskräckningssyfte. Frågan är ändå om de inte i lika hög grad hade en rationell, på sitt sätt godtagbar förklaring: eftersom dödsstraffet var absolut, måste ju dödsbelagda brott av olika grovhetsgrad på något sätt kunna särskiljas.
15 Till de 68 dödsstraffbelagda brolien i missgärningsbalken kom under 17 lO-talet ytterligare d, utfärdade i form av kungl. förordningar. En av dem avsåg stöld över huvud taget — upphävas efter några årtionden — ständers banks sedlar.^ Den förordningen åberopades ännu vid 1800talets mitt med samma gällande kraft som själva missgärningsbalken. Lagstiftaren har i nära överensstämmelse med vad som gjort sig gällande under 1600-talet, i huvudsak följt tre principer. Ett genomgående syfte har uppenbarligen varit avskräckningen. Men vid sidan därav möter i vissa stadganden den mosaiska lagens bestämmelser om rättvisa genom talion enligt grundsatsen: »give liv för liv». Hit hör företrädesvis mord- och dråpsaker. I andra fall åter är motiveringen fruktan för Guds vedergällning mot folket, om inte sådana brott bestraffas som högeligen förtörnar Gud: hädelse, trolldom, tvegifte, tidelag, blodskam, grövre former av hor."* en drastisk kungörelse som måste en annan förfalskning av Rikets 2) Dödsstraffet i 1798 års krigsartiklor. Dödsstraff stadgas även i 1798 års krigsartiklar.^ De gällde även för krigsmakten i fred. Till krigsmakten räknades emellertid olika uppbåd, sedermera också den 1842 uppsatta kronoarbetskåren, som till stor del rekryterades av dit tvångskommenderade Uisdrivare och av fångar bl. a. livstidsfångar som av nåd frigivits från fästningsarbete. Det var en vanlig övergångsform att sådana personer överfördes till kronoarbetskåren för att tjänstgöra där under fyra år eller kortare tid, om de innan de fyra årens förlopp kunnat skaffa sig laga försvar. Även manskap som utstraffats från regementena placerades här. Kåren var förlagd till fästningar såsom Vaxholm och Karlsborg och till vissa större fängelser. Manskapet Ivdde under krigslagarna och kunde därför ådömas dödsstraff för ytterst små förseelser. Det vanligast åberopade stället i krigsartiklarna var 2 kap., som handlade om krigslydnaden och vars 7 § stadgade: »Djärves någon med väpnad eller obeväpnad hand bära hugg och slag å sin förman; blive arkebuserad. Sker det försåtligen; miste högra hand och varde halshuggen.» I de påfallande många dödsdomar enligt krigsartiklarna som avkunnats efter 1842 är det just våld mot förman det gäller. Som längre fram skall visas kunde det ofarligaste slag med obeväpnad hand rendera förövaren dödsstraff. Vägran att lyda order hörde vidare till de dödsslraffbelagda brotten, likaså undanhåll-
16 ning från fartyg utrustat för expedition även i fredstid. Dödsstraffet enligt krigsartiklarna skulle i allmänhet verkställas genom arkebusering. 3) Benådningsmakten. Det är emellertid av vikt att observera, att lagstiftningens hårdhet mildrades av en flitigt använd benådningsmakt. liksom intill år 1828 av hovrätternas leiiterationsrätt. Kungamakten tillkomatt befria eller mildra ådömda straff. Skälen för benådning kunde variera. Monarken tog olika hänsyn till den brottsling som diimts, hans motiv, personliga förhållanden m.m. INIen benådningsmakten användes •— särskilt ifråga om dödsstraffet — under större delen av det tidsskede, som här behandlas, även för att sätta vissa otidsenliga lagbud ur kraft. Sålunda gavs beskaffenhet — alltid nåd från dödsstraff vid ogift kvinnas mord å sitt i lönndom födda barn. HD tillstyrkte sålunda 11 september 1810 nåd i anledning av en ansökan, »med åberopande av de allmänna grunder, i stöd av vilka slike olycklige mödrar, hos vilka någon särdeles vanart eller ondska icke varit röjd. förut rönt vedermälen av Kungl. Maj :ts milda hjärte-lag«. Dödsstraffet utbyttes mot 30 par ris, uppenbar kyrkoplikt samt arbete å tukthus i hela livstiden. Samma princip följdes därefter vanligen. Hur synen på brottet och dess bedömning förändrats framgår av vad justitierådet Isac Blom i ett annat nådemål anförde; fråga var då om nåd från ett livstids straffarbete, som i detta fall fått ersätta dödsstraffet många år tidigare. Justitierådet Blom tillstyrkte 28 sept. 1809 nåd av följande skäl: »Ehuru naturstridigt och straffvärt ett barnamord voro. torde likväl tilläventyrs detta brott, vid en närmare undersökning, så väl av dess vanligaste motiver som av dess följder, för Samhället finnas vara av en annan art än mord i allmänhet. Lättheten för en kvinna att i unga år genom passionernas välde och bristande eftertanke förledas, den lika brottslige förförarens liknöjda eller hårda b('mötande, födslostundens plågor, bristande tillfällen såväl för barnsbörden som för barnets framtida underhåll och, främst av allt, omsorgen att hos sina likar bibehålla ett ärligt namn, en omsorg som nästan alltid låter sakna sig hos den avgjort lastbara kvinnan: Sådane med flere synas de allmänna anledningar och motiver till denna missgärning vara. så långt man nämligen kan döma av erfarenheten. Följden åter av detta brott, som visserligen alltid är förlusten av en människox artdse. synes likaväl i avseende på Staten icke alldeles densamma, som mord å en fullvuxen människa, vilken redan ingått i sådane förbindelser och förhållanden till samhället och medborgarne, som gör dess undanröjande vida kännbarare. med få undantag av särskild
17 Om dessa betraktelser aldrig böra verka på Domarens ovillkorliga skyldighet att efter bokstaven använda Lagens stränghet mot en brottslig Mor, så torde likväl något rnm åt dem kunna lämnas vid till- eller avstyrkandet för Konungens benådningsrätt.» (Statsrådsprot. i justitieärenden 1809—1810, RA. Jfr debatten, återgiven i statsrådsprot. 26 7—2/8 1819. RA). På motsvarande sätt benådades vanligen de, som dömts till döden för bl.a. tidelag och blodskam (statsrådsprot. 21/7 1829, justitierådet Peterssons votum, jfr. statsrådsprot. 10/6 1818). I andra fall vägrades genomgående nåd för vissa svårare brott. Bland dem märktes särskilt giftmord och försök därtill samt mordbrand. Först senare mötte denna praxis kritik ur den synpunkten, att konungen därmed ingrep på lagstiftningsmakten. 4) Dödsstraffets verkställighet. De grundläggande bestämmelserna om dödsstraffets verkställighet återfinner man i 1731 års straffbalk. Kapitel 3 har rubriken »Om doms fullbordan i livssaker»; här fastställes i korta drag huvudmomenten alltifrån dödsdomens fastställande till exekutionen. Kapitel 4 handlar om skarprättaren och hans ämbete. Lagtexten är emellertid ganska kortfattad. Kompletterande upplysningar kan man få i Nehrman-Ehrenstråles »Inledning till den svenska jurisprudentiam criminalem« (1756) och hans »Inledning till den svenska processum criminalem« (1759) och vidare i kommentarerna i J. A. Flintbergs »Lagfarenhets —bibliothek«, vars tredje del, utgiven 1799, behandlar straffbalken. Vad som föreskrives i balken själv och omnämnes hos Nehrman-Ehrenstråle och Flintberg gällde i sina väsentliga drag ännu kring mitten av 1800-talet. Så snart livsstraffet fastställts, överlämnades verkställighetsåtgärderna till konungens befallningshavande. Han skulle låta domen uppläsas för den dömde i fängelset, »och varde dagen honom sedan kungjord, då han straffet undergå skall». För havande kvinna skulle exekutionen uppskjutas till sex veckor efter förlossningen, för sjuk fånge tills han tillfrisknat. Om sådana hinder inte förelåg, bör — jag citerar Ehrenstråle (1759) —»exekutionen ej längre uppskjutas; dock så att Prästerskapet har tillräcklig tid, till att bereda honom som till döden dömder är«. Man står här inför ett betydelsefullt inslag i proceduren: kyrkans medverkan, ett vittnesbörd om den urgamla förbindelsen mellan rätten och religionen. »Ty«, fortsätter Ehrenstråle, »fast det ej slår i människans makt
18 att utsätta dagen till en sann omvändelse; så varder syndaren ej genom exekutionen överilad, utan nog råderum honom lämnat att förut besinna sitt usla tillstånd, ångra sin ogärning ocdi bereda sig till döden«. Den livdömde skulle bringas till samma situation som den botfärdige rövaren på korset. Kyrkolagen av 1686 stadgade att till de livdömde skulle sådana präster skickas, »som prövas på bästa sättet kunna dem undervisa och av Guds Ord trösta«. Särskilda fängelsepräster fanns ej förrän den kyrkliga fångvården organiserades långt in på 1800-talet. Myndigheterna hade att anlita prästerskapet i den dömdes egen socken. Kyrkoherden skulle av kronobetjänten underrättas om avrättningsdatum men också andra präster, »helst sådana som så begåvade äro, att de kunna undervisa och av Guds ord trösta fångtMi«. Socknens prästerskap var också skyldigt att följa den livdömde till avrättningsplatsen. Med hänsyn till prästernas normala uppgifter var det därför stadgat att avrättning inte fick äga rum sön- eller helgdag eller för nära inpå sådan dag. Närmare detaljer om prästernas skyldigheter och uppgifter återfinns i kungl. resolutionen på prästerskapets besvär 1723. Det var också brukligt att prästen meddelade den dömde vilken dag som bestämts för avrättningen, omtalar Ehrenstråle och tillägger: »och så vida det med säkerhet ske kan. bör fängelset eller deras förvar sä göras för dem drägeligare och mindre plågsamt.«. »Beredelsen» kunde självfallet ta längre eller kortare tid, och det är därför helt följdriktigt att lagen ej anger hur lång tid som skulle förflyta från den stund den dömde fick reda på att hans dödsdom var fastställd och fram till avrättningsdagen. Studerar man källmaterialet från något senare tid -— en mycket givande källa är de räkenskaper med bilagor som ingår i fångvårdsstyrelsens arkiv i riksarkivet — finner man att konungens befallningshavande fastställde dagen för exekutionen först sedan prästen meddelat att den dömde var »väl beredd». Det var en grannlaga uppgift som prästerna här hade sig ålagd. De kunde behöva en handledning och den stod kyrkohandboken till tjänst med. I 1693 års kyrkohandbok har nionde kapitlet rubriken: »Huru handlas skall med dem, som avlivas skola«; i den Lindblomska handboken av 1811 har motsvarande kapitel, nummer 11, rubriken »Om Dödsfångars beredelse». Det senare är tämligen vagt i sin utformning och saknar den tidstypiska blandning av kärleksfullhet och rättfram kärvhet, som utmärker 1693 års. Man kan förmoda att åtskilliga präster
19 efter 1811 haft stort utbyte av att läsa de sannolikt mest ingående betraktelser över temat som finns på svenskt språk: amiralitetspredikanten Wilhelm Peter Henschens arbete »Anvisning till Döds-Fångars SjälaVård för unge och oerfarne Prästmän«, utgivet 1800. På närmare 150 sidor utvecklar författaren med utomordentlig omsorg, med mycken sakkunskap och med anförande av talrika exempel ur egen och andras erfarenhet hur man lämpligen borde gå till väga för att fä den livdömde därhän att prästen kunde lova honom Guds förlåtelse, sedan han efter den borgerliga lagens föreskrifter mist sitt liv. Syftet var att göra dödsfången botfärdig och ångerfull; han skulle inte minst tröstas vid tanken att han inte rycktes bort från detta livet obotfärdig och med gruvliga synder som alla andra utan tvärtom ovanligt väl beredd. Den dömde kan sedan föras ut till avrättningsplatsen viss att Gud redan har förlåtit honom. Han behöver inte frukta de eviga straffen. Den världsliga rättvisan måste ha sin gång, men i sitt inre kan den botfärdige, väl beredde dödsfången med lugn emotse exekutionen -— den hör ju egentligen endast det timliga till. Den dödsfånge däremot, som envist vägrar att erkänna sig botfärdig och ångerfull, honom kan kyrkan till sist bara överlämna åt Guds straffdom. Straffbalken måste självfallet räkna med även denna möjlighet och det fick ju inte bli så att en livdömd helt enkelt kunde slippa undan exekutionen genom att inte låta sig beredas. Därför stadgar också straffbalkens 3 kap. 4 § : »Ar fånge genstävig och hårdnackad och vill ej bereda sig till döden; gånge ändå domen till fullbordan.« Vilken vikt de världsliga myndigheterna fäste vid att den som skulle avrättas, först var väl beredd, skall belysas med ett par exempel. Matthias Calonius skall under sin tid som ledamot av högsta domstolen (1793— 1800) blivit bekymrad då en livdömd. som inlämnat nådeansökan, av fruktan för avslag blivit så förtvivlad att han inte ville låta trösta sig. Det såg inte ut som om han ville låta sig till döden bereda. Calonius kom då på den tanken att innan högsta domstolen ännu avgivit sitt yttrande över nådeansökan låta undersöka, vilken verkan det skulle ha på brottslingen om han fick veta att ansökan blivit avslagen. Det befanns att när brottslingen fått reda på — falskeligen — att allt hopp var ute, blev han undergiven och tillgänglig för religionens tröst. Calonius tvekade nu inte längre att avstyrka bifall till nådeansökningen. Den dömde var ju väl beredd.^ Från 1800-talets första del har jag vid genomgången av statsrådspro-
20 tokollen i juslitieärenden antecknat flera fall, där exekutionen av livdömda niäste uppskjutas i det längsta därför att vederbörande ej kunde rapporteras vara väl beredd^ Det mest extrema exemplet gäller en mördare vid namn Långlars Olof Hansson, som dömts till döden 1813. Hans metod var att under fängelseprästens besök i länshäktet i Falun helt enkelt moltiga. Prästen kom ingen vart med honom och måste till slut. med landshövdingens hjälp, rekvirera bistånd från inte mindre än tre ämbetsbröder. Det gick inte bättre för dem. Långlars syntes lida av en sjuklig oförmåga att öppna munnen. Men så inträffade en oväntad en bild av tidens fängelseförhållanden! — i samma rum som två andra brottslingar av mindre farlig sort. Vid ett tillfälle uppstod ett gräl mellan de tre om matransonerna och i ilskan över vad Långlars därvid hävde ur sig, anmälde honom de två andra för vaktbefälet. Saken inrapporterades via landshövdingen till Kungl. Maj :t, som under sådana förhållanden fann straffbalkens 3 kap. 4 § tillämplig. I början av 1845 såg sig Oscar I nödgad —det är för hans del det rätta ordet, såsom längre fram skall närmare belysas konseljen besluta att den redan på Karl XIV Johans tid fastställda dödsdomen skulle gå i verkställighet. Av prästens uppgifter återstod efter beredelsen den säkerligen tyngsta: att följa den dömde till avrättningsplatsen och där överantvarda honom till skarprättaren. Lindbloms kyrkohandbok ger här inga anvisningar, men både 1693 års handbok och Henschens skrift ger stärkande råd. Det är väl inte för djärvt att antaga att de länge använts i praktiken även efter 1811. Den gamla handboken innehöll t. o. m. en anvisning för hur prästen skulle bete sig om den dömde —»som undertiden sker» — in i det sista vidhåller, att han är oskyldig. Bland annat må det då förehållas honom, heter det, »att fastän han förmenar sig icke vara brottslig i denna sak, som han är dömd före, vet dock likväl Gud sak med honom». Den dömde skall därför överlämna sig i Guds händer, och låta honom göra med oss efter sin helga vilja. »Och var vi än voro utan skuld för människorna, så kunna vi aldrig så leva. att vi have synd för Gudi, där han må straffa oss före. var honom så täckes». Vid två tillfällen under 1800-talet tog prästeståndet upp frågan om sockenprästernas medverkan vid avrättningarna. På dess begäran biföll Kungl. Maj :t 1830 att prästen skulle befrias från att biträda vid ögonens förbindande på delinkventen. Motiveringen för beslutet var att sådant ej var föreskrivet i någon författning; det hade tydligen blivit ett bruk händelse. Långlars förvarades att 1
21 och man kan förstå att prästerna var tacksamma att slippa. ]\Ien först genom ett cirkulär till fångvårdsstyrelsen och samtliga Kungl. Maj :ls befallningshavande 1860 -— föranlett av en riksdagsskrivelse som i sin tur gick tillbaka på en motion i prästeståndet 1859 —befriades sockenprästerna från skyldigheten att över huvud taget åtfölja dödsfångar till avrättsplatsen. Skyldigheten hade en gång fastslagits i kungl. resolutionen på prästerskapets besvär 1723 — men då fanns inga fängelsepräster. Det blev nu istället dessas skyldighet att svara för både beredelsen och närvaron vid avrättsplatsen. Om avrättsplatserna, skarprättarna,® omständighetena kring exekutionerna föreligger ett rikligt material. Det består framför allt av serien Justitierevisionens besvärs- och ansökningshandlingar (här återfinns exempelvis rapporterna från Kungl. Majtts befallningshavande om verkställda exekutioner) samt av ett par serier i fångvårdsstyrelsens arkiv; där finnes innehållsrika serier av räkenskaper och fängelseprästernas s. k. religionsberättelser, allt i riksarkivet. Samtida tidningsreportage kompletterar bilden. Också skönlitteraturen kan ge sitt bidrag: Jag nämner blott Onkel Adams novell »En folkfest« från 1810-talets början.® Ett material, som också har åtskilligt att ge, är folkminnesuppteckningarna. Vad man ur sådant material kan få fram är i första hand vad gammalt folk på den muntliga traditionens väg fått veta om hur det gick till, eller förmenas ha gått till, vid avrättningar. Möjligen kan man därav också få någon uppfattning om folkopinionens syn på dödsstraffet — ett för frågan om dess plats i strafflagen ingalunda oväsentligt problem. Det spelade t. ex. en högst väsentlig roll när riksdagen 1868 avslog en motion om dödsstraffets avskaffande. Även skarprättarna har blivit föremål för litterära skildringar. I August Blanches novell »Ett barnsöl«, som ingår i »En prestmans anteckningar», är huvudpersonen skarprättare. Endast två moment i den spektakulära delen av dödsstraffrågan skall här beröras: allmänhetens skyldighet att medverka och de kvalificerade dödsstraffen. Bägge har, det förra sannolikt och den senare bevisligen, påverkat debatten om dödsstraffet under 1800-talet. »När den utsatte dagen infaller, föres fången till stället, där exekutionen skall gå för sig, med fångeskjuts», heter det hos Ehrenstråle 1759. »Skall exekutionen ske i Staden, uppbådas Militien, eller om ingen Garnison där är. Stadsvakten och Borgerskapet, att vara tillstädes vid exekutionen. Sammaledes sammankallas på landet, där den brottslige bör
22 där avlivas. Allmogen av nästliggande Byar och Socknar . . . till att följa fången att slå spetsgård kring exekutions-platsen att därmed hindra oreda och trängsel, som folkets förvett förorsaka kan, samt förekomma övervåld, som ofta blivit förövat vid dessa tillfällen». För denna skyldighet hänvisar Ehrenstråle till kap. 33 i tingsbalken och till ett kungl. brev av 11 november 1693 (Ehrenstråle a.a. »Spetsgård» innebar att de »sammankallade» ur folkets led stod i en ring runt schavotten, varje man försedd med en lång spetsig käpp av några fots längd. Flera sagesmän i Nordiska Museets folkminnesuppteckningar från 1920-talet kan berätta om hur far eller farfar vid unga år stått »spetsgård« vid en exekution på häradets avrättsplats. Anordningen kan närmare studeras på ett tekniskt sett visserligen ganska bristfälligt fotografi från rånmördaren Hjerts avrättning utanför Malmköping 1876. Från 1800-talets mitt har jag inte funnit någon uppgift om att borgerskapet behövt uppbådas; i de städer där exekutioner förekom vid denna tid — Stockholm och Vaxholm -— fanns ju både garnison och stadsvakt. Nästan alla avrättningar skedde på landsbygden, inom det härad, där mordgärningen förövats. ]Man har anlednizig tro att skyldigheten för allmogen »från nästliggande byar och socknar» att närvara av de flesta uppfattades som både skrämmande och nervretande. Det är inte omöjligt att detta i våra ögon orimligt barbariska åliggande är en del av förklaringen till att just bondeståndet vid riksdagarna på 1860talet krävde dödsstraffets avskaffande. De kvalificerade dödsstraffen avlägsnades ur lagen först 1811, sedan riksdagen tagit itu med saken; i praktiken hade det skett redan några år tidigare i samförstånd mellan Karl XIV Johan och regeringen, varom mera senare. Den egentliga grymheten låg här i högra handens avhuggande som skedde före halshuggningen; steglingen av man och bränningen av kvinna inträdde först sedan brottslingen redan avlivats. »Stegling» innebar att den halshuggne brottslingens kropp delades och sedan fästes på kärrhjul som var vågrätt fastlagda på kraftiga pålar; huvudet och handen spetsades fast överst på en stång, men det förekom också att även de lades på ett hjul. Med flera författningar sökte lagstiftaren förhindra, att dessa objekt rubbades ur sitt läge, begravdes eller bortfördes.10 En detaljerad beskrivning kan man få i skildringarna av Anekarströms avrättning, men det finns också sådana som rör mindre prominenta personer. Två av dem jag vill citera är från Finland i slutet av 1700-talet. s. 312).
23 I mitten av 1780-talet begick tre soldater mord på en barnalärare och hans hustru vid Terijärvi nära Gamla Karleby. De dömdes att halshuggas och steglas; exekutionen ägde rum den 12 april 1786 på avrättsplatsen i Kronoby. Vid tillfället höll prosten i Gamla Karleby på landshövdingens anmodan ett varningstal till den församlade menigheten. Det blev samma år utgivet av trycket. Prosten var ingen mindre än Anders Chydenius som här förvisso möter oss i annan gestalt än den eljest kända: »Så har nu dessa tre mördares blod strömmat; det ryker ännu för att möta det hämndskri som de mördades blods-röst nedkrävt ifrån Himmelen. Jorden skall uppsluka det, avplana den förbannelse som menlöst blod befläckat den med», börjar Chydenius och hänvisar till tre ställen i Moseböckerna. Och längre fram heter det: »Deras hand och huvud skola sUi på stegel, deras kroppar på hjul skola bliva himmelens fåglar till rov. och korparna skola uthugga deras ögon. En förfärlig svn fiJr vandringsmän som färdas fiirbi denna avrättsplats! Blive den en skräck för vanartige människor att tygla deras ondska, en spegel som visar lasternas förskräckeliga ändalyckt, och ett vittnesbörd för närvarande och tillkommande släkter om den rättvisa hämnd över mördare, varmed en Christelig överhet tuktar våldsverkare och den allmänna fridens förstörare!» Året 1799 företog engelsmannen E. D. Clarke med sällskap en resa genom Skandinavien; hans skildring därav kom ut i en ståtlig volym i London 1819. Under färden från Sundsvall upp mot Lappland konstaterade han att de färdades genom en bördig bygd med arbetsamt folk. Men strax norr om Docksta —- i Ångermanland — fick de i en skog alldeles vid vägen se något som gjorde dem bestörta: tre stolpar av barrträd utan grenar på vilka var fastsatta tre hjul, och på dem låg resterna av en mördare i tre olika delar: huvudet på ett hjul, bålen på det mittersta och högra handen på det tredje. En likadan syn mötte dem kort därefter vid Oljoki på återvägen från Lleåborg till Umeå. Nu stannade resenärerna en stund och gjorde en omsorgsfull teckning av den ohyggliga platsen, som också den var belägen invid vägen; bilden kan studeras i Clarkes bok. Kroppen var klädd, berättar han, efter landets bruk i en rock i vitt och gult. Författaren anställer reflexioner över detta barbariska sätt att utsätta delarna av en avlivad kropp för himmclens fåglar; del ohyggliga i det mord som begåtts — förövaren var en ung man; Clarke hade tagit reda på omständigheterna — trädde helt i bakgrunden för medlidande med brottslingen och hans gamla föräldrar.
24 Det tredje vittnesbördet kommer från jnstitierådet Knut Olivecrona. Han hade sitt föräldrahem i Värmland men sattes 1828, tillsammans med en yngre bror i skola i Stockholm, närmare bestämt Nya Elementarskolan, som just det året började sin verksamhet. På försommaren 1830 fick bröderna äntligen tillfälle att fara hem över lovet. I sina på ålderns dagar vid 1890-talets början nedskrivna »Hågkomster af en lång lefnad» — de är otryckta och förvaras i hans stora samling i Uppsala universitetsbibliotek — har han beskrivit denna hemresa. Den upplevelse han här skildrar har etsat sig fast hos honom för livet: »På vägen mellan Fellingsbro gästgivaregård och Glanshammar — ett långt skjutshåll, varunder man passerar över den stora skogen och bergsåsen Kägglon, som redan omtalats i våra gamla landskapslagar — undfägnade oss vår skjutskarl med en mängd berättelser om personer, vilka skulle hava blivit mördade och rövade under färden genom skogen, och han utpekade för oss åtskilliga stora högar av torra kvistar utefter vägkanten, där mord inträffat, i det han anmärkte att man icke bör gå ett sådant ställe förbi utan att själv kasta en kvist. När vi hunnit mitt på skogen, stannade han för att låta hästarna vila en stund och frågade oss om vi hade lust att gå och se en avrättsplats, som fanns i närheten. Vi voro naturligtvis mycket nyfikna att få bese en dylik plats, sedan vår körsven förut ganska omständligt för oss skildrat huru mördare och rånare plägade avrättas, anmärkande att han själv varit närvarande vid två avrättningar och att alltid mycket folk brukade tillströmma för att åse huru den dödsdömde skulle förhålla sig i de sista stunderna av sitt liv. Vi skyndade till stället, en avröjd plats i skogen, omkring 3—100 alnar från allmänna landsvägen. Men där mötte oss en hemsk syn. som gjorde oss alla förfäradc. På två i jorden nedslagna pålar av 4<—5 alnars längd vilade ett hjul av trä, varå en huvudlös människokropp befanns fastspikad, på vilken tydliga märken efter rovfåglars angrepp kunde skönjas. Helt nära invid stod en annan påle, vid vars fot ett avhugget människohuvud grinade emot oss. Skjutskarlen upplyste oss att huvudet varit fastspikat vid pålen, men att spikarna blivit bortstulna, emedan, enligt folktron, med järnet av spikarna, inlagt i ett betsel, den ostyrigaste häst skulle kunna lätteligen betvingas. Vi ryste vid åsynen av allt denna den mänskliga rättvisans hämnande framfart även emot brottslingens döda kropp, och den svåra stank, som härskade på stället, drev oss hastigt tillbaka till vårt åkdon vid landsvägen. Vad vi här sett, hade emellertid på oss alla gjort ett djupt intryck; och minnet av det avhuggna, grinande människohuvudet följde mig mycket länge». Olivecrona tillägger att han då ju inte kunde ana att han i en fram-
25 tid skulle komma att i tal och skrift kämpa för dödsstraffets inskränkande eller fullständiga bortskaffande ur den allmänna strafflagen — »icke heller att jag för min äsikt i detta avseende skulle få uppbära mycket klander, men också från kompetenta personer, så inom som utom Sverige, skörda ampelt erkännande». —Indirekt har han väl härmed velat antyda att den hemska upplevelsen från skogen Kägglan utgör en del av förklaringen till att dödsstraffets avskaffande blev ett huvudtema i hans liv som juridisk vetenskapsman och ledamot av högsta domstolen.
KAPITEL 3. HUMANITET OCHSTRAFFRÄTTSTEORI UNDER UPPLYSNINGSTIDEN Kritik av dödsstraffet fördes främst fram av den naturrättsliga doktrinen. Denna hade av Descartes och Pufendorf alltmer frigjorts från sitt beroende av den kristna religionen. Målsättningen blev människornas lycka. Allt starkare krav restes därför på straffrättens humanisering.i Ett väsentligt argument mot dödsstraffet kunde man hämta från de gängse teorierna om samhällsfördraget. Byggde statsmakten på ett avtal mellan medborgarna kunde man visserligen se det som grunden för statens bestraffningsmedel men ej gärna tro att medborgarna ingått avtalet med sådana villkor, att staten skulle kunna förinta dem. ta deras liv. Andra skäl att ifrågasätta dödsstraffet, som brukade anföras, var att straffets nödvändighet ur samhällets synpunkt bestreds. För den pedagogiska optimism, som kännetecknade upj)lysningen, var det slutligen en trossats att varje individ, även den värste förbrytare, kunde och borde uppfostras och förbättras. Men dödsstraff omöjliggjorde varje förbättring.2 Bland upplysningsfilosoferna rådde dock inte fullständig enighet. Montesquieu godtog ännu dödsstraffet, ehuru han önskade begränsa dess tillämpningsområde. Kritiken skärptes emellertid snart. Ett viktigt argument framhölls av Voltaire, som vunnit berömmelse med sin kamp för rättvisa, bl. a. i affären Jean Galas (1762). Huvudpersonen, den på felaktiga grunder avrättade, kunde ej längre få sin rätt; han var ju död. Därmed belystes ett av de viktigaste argumenten mot dödsstraffet. Se närmare Georg Brändes stora Voltaire-biografi (1916) 2 s. 330 ff. Det kanske största inflytandet på debatten om dödsstraffet fick i anslutning till Voltaires aktioner italienaren Cesare Becearia.^ Han gav ut sin skrift »Om brott och straff». Den blev snart översatt till de flesta europeiska språk har inte rätt att beröva en människa livet, ty det strider mot samhällsen svensk översättning förelåg redan 1770. Staten
27 fördraget. Det är hans första tes. Den andra: dödsstraffet är inte nödvändigt, ty oekså hotet om ett hårt livstidsfängelse kan avhålla en potentiell mördare från att fullfölja sin avsikt. Rättvist är ett straff endast så långt att det avskräcker från brott; dödsstraffet överskrider denna gräns och är alltså orättfärdigt. För det tredje: dödsstraffet är inte lika effektivt som livstidsfängelset. Den åskådliga bilden av ett långvarigt lidande i fängelset har en långt mer avskräckande effekt än det snabbt exekverade dödsstraffet. Tanken var dock ingalunda ny. Den möter bl. a. hos Karl XII.'* Slutligen; staten ger medborgarna ett dåligt exempel genom avrättningar. Det är absurt att lagarna arrangerar offentliga mord för att avhålla medborgarna från mord. Mängden blir inte avskräckt men väl uppeggad.^ Voltaire skyndade sig att anonymt utge en beundrande kommentar (1766). Becearias skrift föranledde såväl instämmanden som skarpa protester. Mirabeau och den betydande franske juristen Pastoret följde den toskanske markisens idéer. Hans landsman Filangieri —från Neapel —delade visserligen Recearias humanitära syn men ansåg likväl, att dödsstraffet borde bibehållas men tillämpas i starkt minskad omfattning.^ De nya tankarna på straffrättens område satte igång en storm i flera av Europas samhällen. De ledde till praktiska åtgärder i Toscana och Österrike. Kejsar Josef II och hans broder, storhertig Leopold, senare hans efterträdare pä kejsartronen, upphävde sålunda dödsstraffet i sina stater, ehuru det snart återinfördes. Men dödsstraffets tillämpningsområde förminskades och monarkernas nådepraxis förhindrade i allt större utsträckning att straffet verkställdes. Det ersattes med fängelse. I Förenta staterna argumenterade Franklin och andra emot dödsstraffet. Även i vårt land har Becearias tankar haft ett betydande inflytande. För Gustaf III och hans reformverk var de väsentliga. Inom den samtida straffrättsliga doktrinen finnes han citerad, så av Calonius i hans Abo-föreläsningar.'^ Monarkt'ii visade med cirkuläret 1777 till rikets överdomstolar sitt intresse för dödsstraffsproblematiken. I likhet med vad fallet varit under ett äldre tidsskede och framför allt med motsvarande förordningar i främmande länder föreskrev konungen nu, att ingen dödsdom finge verkställas förrän den undertecknats av honom. Därmed ålade han monarkerna den tunga bördan att pröva varje enskilt fall, där den åtalade fråndömts livet —ej endast nådevägen utan varje dödsdom skulle omprövas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=