84 gen skett efter attungs- och marklandstal, kunnat ske med en hel penning för varje markland i folklanden. Om folklandsdelen av ärkestiftet såsom supponerats varit jordtaxerad till 24 hund å 400 markland eller till inalles 9600 markland, skulle årsuppbörden av peterspenningen i folklanden ha belöpt sig till 9 600 penningar eller till jämnt 50 mark. När exakta siffror för årsuppbörden av peterspenningen från folklanden möter i och med 18-årsperioden 133350 utgör medelvärdet av årsuppbörden för perioden 10 452 penningar eller i runt tal 54 1/2 mark"*, ett belopp som antyder, att marklandstalet i folklanden under de ca 175 åren från 1164 ökat med omkring 9%. Att debiteringen av peterspenningen ännu 1350 skett med en hel penning för varje bonde som årligen besåcide sina åkrar i folklandsdelen av ärkestiftet, framgår av Uppsalabiskopens uttalanden till kollektorn av peterspenningen i Sverige, Johannes Guilaberti, samma år. Samtidigt framhåller ärkebiskopen att debiteringen i alla andra stift i riket skedde efter annan norm: där påfördes varje bonde årligen såsompeterspenning endast en obol, dvs en halv penning.'' Det är således uppenbart att man 1350 räknat med två skilda fullsuttenhetsbegrepp: attungen i Götalandskapen, dvs i övervägande delen av riket, och med dubbelattungen eller marklandet i folklanden. Att dessa förhållanden bestått vid tiden för den påbjudna jordrannsakningen 1568 torde kunna förutsättas. Det måste dock beaktas att attungen ej nämns i instruktionen 1568 och att öreslandet där omtalas i vändningar, som ger anledning till antagande att det är detta som utgjort den primära normen för jordvärderingen över hela riket. Jordrannsakningsnämndernas uppgift vid skattläggningen har varit grannlaga: å ena sidan avsågs de framräknade nya hemmanstalen i byar och socknar skola ge större rättvisa åt bönderna vid skattebördornas fördelning, å andra sidan uteslöt bestämmelserna i instruktionen en sänkning totalt sett av den årliga räntan. När nu instruktionstexten i punkten 8 fixerar det fullsuttenhetsbegrepp, som borde eftersträvas, till ca 6 öresland, har följden blivit att i de delar av riket, där attungsnormen 4 öresland gällde somfullsuttenhetsbegrepp, hemmanstalet måst begränsas med en tredjedel för att beskattningen skulle kunna bibehållas på oförändrad nivå. I ett härad med skatteunderlaget 480 attungar å 4 öresland - tillhopa 1 920 öresland - måste följaktligen den i instruktionen angivna fullsuttenhetsnormen 6 öresland ge totalt 320 mantal för att skatteunderlaget skulle förbli oförändrat. Att det är denna avvägning av hemmanstalet mot skatteunderlaget som karakteriserat mantalssättningen framgår av nedanstående översikt av taxeringsförhållandena i Västergötland, Östergötland och Småland:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=