2 rade bona sedermera lett till att en jämkningsregel måst tillfogas bestämmelserna ombötesfördelningen.^ Bjurlings analys av tinglottsstyckets innebörd utmynnar i ett klart avståndstagande från de slutsatser, som dragits av övriga förf. Bjurling framhåller, att det torde vara svårt att avgöra, efter vilka grunder bötesfördelningen i tinglottsstycket skett. Huvudmomenten i texten är att först utsågs att tinglott skall skiftas bo emellan, sedan att tre bon skall skifta mot fem. I denna text finns ingen antydan om att varje bo ursprungligen skulle haft lika stor andel i böterna, dvs en åttondel. Det sägs i ingressen endast att tinglott skall skiftas bo emellan men hur omtalas först i sista meningen. Och där sägs att de tre sydligaste bona skall ha den ena hälften. Ingenting antydes om att de tre sydliga bona såsom Sahlgren antagit tidigare inte skulle ha fått mer än tre åttondelar av den totala bötessumman — något som i så fall förutsatt att bona från början varit judiciella enheter av enhetligt bestämd storlek. Det enda som klart utsägs är att två delar av Västergötland, en sydlig och en nordlig del, skall erhålla lika stor andel av bötessumman; att så den ena delen består av tre bon och den andra av fem bon är härvid utan betydelse. Bjurlings slutats blir, att tinglottsstycket rätt och slätt är en vid slutet av 1200-talet nedskriven notering om hur tinglott skulle skiftas. Att en ”jämkning” i en tidigare fördelningsgrund skulle ha gjorts genomett senare ”tillägg” ger texten intet stöd för. Att söka sammanknyta tinglottfördelningen med någon sorts tidig medeltida folkräkning eller census torde vara fåfäng möda.^ Det förhåller sig uppenbarligen så, att tinglottsstyckets regler om bötesfördelningen mellan bona och deras härader speglar en administrativ indelning av Västergötland, där häraderna framstå somäldre enheter än bona; flera av dessa ha ju namn efter härader, som ingå i dem. I motsats till vad som hävdas av Bjurling måste således antagas, att ”bona från början varit judiciella enheter av enhetligt bestämd storlek”; att normen för fördelningen av böterna inom ett härad har varit mantalet, sannolikt attungsmantalet, det framgår av den passus i tinglottsstycket, som rör Vadsbo, där det sägs, att man skall taga lika andel i böterna somman. I anslutning till den inom forskningen allmänt omfattade tolkningen av jämkningsregeln ifrågasattes i min avhandling att det framräknade talvärdet för Västergötland och den del av Dalsland, som ingick i fördelningssystemet, 13 440 attungar, fördelat sig lika på Vartofta, Gudhem och Lungs bo, å ena sidan, och på de övriga fembona, å den andra. Detta skulle innebära, att 6 720 attungar fallit på vardera bogruppen, vilket i sin tur skulle ge 2 240 attungar för ettvart av de tre bona och 1 344 attungar för vart och ett av de fem.^ Vid ett förnyat övervägande av dessa talvärden, som framkommit främst som resultat av en analys av prästtaxan för Västergötland 1530—43, har i själva verket kunnat konstateras att de knappast vinner fullt stöd i det anförda källmaterialet. I tabellen nedan redovisas de sammanlagda talvärdena enligt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=