103 besvärat lagmännen på Jylland och Själland. Ty för en dylik förrättning hade det varit alldeles nog att anlita lagmännen och några tillförlitliga personer i gränslandskapen; och skulle alla lagmän ha varit med förstår man ej, varför Attundaland, Södermanland, Närke och Värmland saknas/'* Häremot har Weibull invänt, att Schiicks hela resonemang svävar i luften. Det uppges ingenstädes, att de i uppteckningen nämnda 12 personerna skulle ha varit lagmän. Och även omde så varit, föreligger givetvis ingen nödvändighet, varför samtliga lagmän skulle ha varit närvarande.^ Med den landskapspartikularism, som kännetecknade de inre förhållandena i Sverige och Danmark under tidig medeltid, framstår det som mycket sannolikt att, när det gällde en riksangelägenhet sådan som gränsläggningen, utgångspunkten vid valet av förrättningsmän rimligen bort vara att i båda rikena en representant för var och en av rikets huvudprovinser ägt ingå i nämnden för gränsläggningens verkställande. Att provinsernas företrädare i nämnden i själva verket utsetts efter en representativ norm kan slutas av det förhållandet att i Sverige 3 av nämndemännen hämtats från vardera Svea- och Götadelen av riket samt att i Danmark 3 nämndemän utsetts av Jylland, å ena sidan, och lika många av öarna och Skåneland, å den andra. I Sverige har de gamla ”landen” vid den tid, varomhär är fråga, utgjort 9, varav på folklanden kommit 3, Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland, medan Hälsingland, Västmanland, Södermanland, Östergötland, Västergötland och Småland bildat de övriga 6. Om valet av förrättningsmän i Sverige skett efter en representativ normmed rätt för Svea- och Götadelen av riket att utse vardera 3 representanter i nämnden, är det uteslutet att samtliga 6 provinser i Sveadelen kunnat bli representerade där: representanterna från denna riksdel måste därför antagas ha haft att företräda mer än den egna provinsen. Hur denna representation i Sveadelen kan ha fördelat sig på de 6 provinserna skulle möjligen kunna konstateras om man beaktar ett intressant, av historicforskningen ej kommenterat förhållande, nämligen att två av provinserna i folklanden, Tiundaland och Fjädrundaland, i gränsläggningsnotitians te.xt namnges efter det antal hundenheter, 10 resp 4, som ingått i dessa provinser. Omgränsläggningsnotitian som C Weibull gjort gällande utan allt tvivel är att betrakta som en avskrift av en med gränsläggningen samtida, urkundsartad uppteckning, följer med nödvändighet av angivna förhållanden att den tidiga jordtaxering i Sverige, som jag i andra sammanhang sökt rekonstruera, vid 1000-talets mitt måste ha varit genomförd ej endast i folklanden utan även i samtliga svenska landskap i övrigt. Vill man då med ledning av de talvärden, som för landskapen i Sveadelen framkommit som resultat av dessa rekonstruktioner, söka fastställa hur representationen för de 6 provinserna i Sveadelen kan ha fördelats på de 3 nämndemän dessa provinser enligt antagande ägt utse vid gränsläggningsförrättningen, må till en början erinras omde rekonstruerade talvärdena för dessa landskap:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=