33 med dödsstraff, vartill komytterligare fyra under åren närmast efter lagens tillkomst.® Jämförelsen mellan svensk och kontinental militärstraffrätt har emellertid föranlett tidigare forskning att framställa svensk rätt sompräglad av större humanitet än kontinental.*^ Man har därvid särskilt pekat på att de svenska militärdomarna tillåtits arbitrera, dvs. avgöra somliga förseelser efter billighet och eget gottfinnande. Som förklaring till skillnaderna mellan de olika rättssystemen har anförts att den svenska krigsmakten åtminstone vid tiden för tillkomsten av Gustav II Adolfs krigsartiklar kunnat rekryteras inom landet och därmed undgått att inom leden enrollera den halvkriminella soldatesk, som vid samma tid utgjorde stora delar av de utländska legoarméerna. Frånvaron av mer omfattande disciplinära problem har enligt denna forskarståndpunkt stått i direkt relation till den svenska krigsmaktens höga andel inhemskt krigsfolk.^” Det kan naturligtvis diskuteras om slutsatsen är särskilt hållbar. Å ena sidan är det lätt att uppskatta skärpan mellan de olika militärrättssystemen inbördes genom att fastställa hur många fall av ovillkorligt dödsstraff varje strafflag innehöll. Men å andra sidan har skillnaden mellan formellt stadgad lag och faktiskt tillämpad praxis säkerligen varit betydande; ett strikt iakttagande av lagens bud hade knappast varit möjligt utan allvarliga konsekvenser för truppens fulltalighet. Innan komparativa studier gjorts mellan svensk och utländsk praxis bör omdömen om den svenska militärstraffrättens humaniseringsnivå därför lämnas obesvarade. Mot plausibiliteten i den framförda tankegången talar nämligen det faktum att även den svenska truppens rekryteringskällor snabbt förändrades efter svenskarnas inträde på den kontinentala stridsscenen. Det rättspolitlska problemet inom såväl svensk som kontinental militärrätt har därför troligen varit ensartat, nämligen att upprätthålla disciplin och ordning med hjälp av en förintelse- och avskräckningsrätt, som inte kunde tillåtas bli använd så strikt efter lagens bokstav att straffexekutionerna uttunnade leden. För svenskt vidkommande uppehölls balansen mellan avskräckning och rekryteringskrav med hjälp av det s.k. leuterationsinstitutet. Avskräcknings- och förintelseideologin förblev gällande straffrättslig grundsats fram till 1700-talets mitt, då förintelsemomentet blev utsatt för en omfattande kritik inom doktrinen.Straffrättsdoktrinen kom härigenom att med vissa undantag renodla avskräckningstanken. De starkaste ® Brusiin s. 383. Dangelraaier 1891 s. 43. Olivecrona 1866 s. 16 ff. • Anners i JFFT 1961 s. 87. Anners 1961 s. 25. Antell s. 11. Bohlin s. 269 ff. Dangelmaier 1891 s. 41 ff. Bohlin s. 353 f. Grahl s. 100. Radzinowicz 1966 s. 1 ff. 3 Nygren
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=