389 lent motsvarighet till den föreslagna krigshovrättskontrollen av krigsrätternas dömande arbete. Staaff avsåg således att komma åt själva grunderna till bestraffningen, dvs. granska just den detalj somvi i denna undersökning funnit vara fångförteckningsinstitutets största svaghet. Ändå var kontrollen inte ämnad som en ensidigt rättslig granskning av disciplinförfarandet. Staaff ville tränga djupare in i befälhavarnas myndighetsutövning och granska bestraffningsbeslutens skälighet utifrån ren militär facksynpunkt genom en kontrollmyndighet, som inte var fången i diverse militära fördomar. Den direkta anledningen till militieombudsmannaförslagets utformning på denna punkt utgjorde ett par starkt uppmärksammade fall av missbrukad disciplinmakt under våren 1901; en förbandsbefälhavare och en sjöminister försökte var och en på sitt håll tysta obehaglig kritik mot militära förhållanden med disciplinsanktioners hjälp, vilket gjorde disciplinförhållandena inom krigsmakten till en fråga om krigsmans fria och självständiga yttranderätt inom det militära systemets ram. Utformningen av militieombudsmannaämbetets kontrollmakt gällde i djupare mening vem som skulle äga slutlig auktoritet angående krigsmaktens ledning och organisation, den militära byråkratin eller riksdagens majoritet. Frågan om militärväsendets kontroll drogs därför efter tillkomsten av militieombudsmannaförslaget snabbt in i kampen om representatlonsrätten och balansen mellan riksdag och regering och blev ett led i utvecklingen mot parlamentarism i Sverige. Vid ett ensidigt betraktande av disciplinkontrollens rättsliga aspekter förefaller den politiska sprängkraft märklig, som omedelbart manifesterades i militieombudsmannaförslaget. Kontrollen av disciplinsystemet kan, ytligt sett, inte förefalla märkllgare än den kontroll av krigsrätternas domsförfarande, som förespråkades av Krigshovrätten. Mot bakgrund av de resultat somkunnat presenteras i denna undersökning kan vissa funktionella förebilder till militieombudsmannen anas och urskiljas. I statsrättsligt avseende utgjorde naturligtvis justltieombudsmannaämbetet den omedelbara förebilden. En funktionell motsvarighet kan sökas i generalauditörsämbetet, men likheterna får naturligtvis inte hårddras. Staaff medgav i sin motion att han övertänkt ordet generalauditör som namn på sin kontrollant men av vissa skäl stannat för militieombudsman. Under 1600-talet skötte generalauditören sysslor, som påminde om militieombudsmannens, bl.a. inspektion av förbandens ordning och granskning av krigsrätternas ärenden och beslut, vilket skedde i en form som ytligt överensstämde med den ordning för kontroll av disciplinmål som skisserats av Staaff. Betydligt viktigare impulser har Staaff naturligtvis kunnat hämta ur det processrättsliga material, som utarbetades under utredningsarbetet kring överdomstolens organisation. Redan den Rhodinska krigslagskommittén hade övervägt men avstyrkt inrättandet av ett generalauditörs-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=