388 emellertid en väsentlig skillnad. Det förra sviktade på ett annat sätt än det senare. Endast i en försvinnande liten utsträckning kunde lagfarna men dåligt erfarna auditörer göra ett fackjuridiskt inflytande gällande över den disciplinära rättvisan, samtidigt som Krigshovrätten ogärna ändrade befälhavares disciplinbeslut för att inte reducera disciplininstitutets effekt. För en i militärstraffrättens användning någorlunda insatt bedömare måste det ha stått fullkomligt klart, att disciplinförfarandet knappast kunnat verkställas med ett större mått av rättvisa utan biträde av auditörer än som var möjlig att nå i krigsrätt med tillgång till auditör. Krigshovrätten kunde endast fastställa något över hälften av de få krigsrättsutslag som fördes vidare genom besvär. Om missbedömningarna från befälhavarnas sida varit lika stora måste naturligtvis lämnas osagt, men 1895 års förslag om utsträckning av fångförteckningsskyldigheten till disciplinärt bestraffade arrestanter visar tämligen klart att Krigshovrättens misstankar i denna riktning varit betydande. Framställningen om kontinuerlig kontroll av krigsrätternas domböcker två år senare innebar den starkaste kritik som tänkas kunde, eftersom överdomstolen ansåg sig ha grundad anledning att nagelfara inte endast utslagen utan t.o.m. själva rättegångsförfarandet i detalj. Disciplinförfarandet medförde emellertid fördelen att kunna verkställa rättsvårdsproceduren till ett mycket billigt pris, vilket måste ha verkat lockande på varje sparsamhetsivrande lantman. En väsentlig förbättring av militärrättskipningens juridiska kvalitet skulle däremot ha resulterat i betydligt höjda kostnader, eftersom de lågavlönade audltörerna måste ersättas av militärdomare med större yrkeserfarenhet och skicklighet; och sådana kunde inte engageras utan kraftig höjning av auditörsarvodena. En möjlighet att behålla disciplininstitutet oförändrat och därmed tillfredsställa både den militära uppfattningen och lantmännens sparsamhetskrav men samtidigt öka vissheten om rättvis användning av disciplinstraffen öppnades emellertid genom en kraftigt utbyggd kontroll av strafförfarandet i efterhand. Krigshovrätten valde för sin del att bygga ut fångförteckningsinstltutet, Staaff för sin del att utöver denna åtgärd inrätta ett helt nytt kontrollorgan, militieombudsmannen, vars kontrollfunktion inte var disciplingranskningen enbart utan försvarskontroll i ordets vidaste mening med särskild inriktning på materiell, personell och ekonomisk övervakning. Militieombudsmannen skulle allmänt övervaka att missförhållanden inte fick spridning inom krigsmakten, att manskapet behandlades, utspisades och utrustades väl samt att disciplinbestraffningarna handhades med oväld och Insikt, vilket skulle kontrolleras genom översändande av disciplinbeslut med beslutsmotivering till ombudsmannen i samband med disciplinbeslutets fattande. Disciplinkontrollen utformades således som en ungefärlig ekviva-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=