387 göra rent hus med hela disciplinsystemet, och skälet härför är mycket enkelt: ett förslag med denna inriktning skulle ha rubbat arbetsrättliga förutsättningar i allmänhet i en grad somvarit helt oförenlig med den politiskt myndiga befolkningens intressen. Vidgad värnpliktsskyldighet och bortfall av friköpningsrätten verkade dysfunktionerande på det militära straffsystemet, men 1881 års krigslagsreform åstadkom tillräckliga reparationer för att uppskjuta nästa dysfunktion ytterligare två årtionden. Militärstraffrättens och militärprocessrättens utveckling och ställning under dessa tjugo år utgör från funktionssynpunkt ett mycket intressant problem. Vad vanns nämligen, funktionellt sett, genom de många förslagen till förändrad militärlagstiftning fram till sekelskiftet? 1881 års krigslagar mildrade arreststraffen, borttog vatten och brödstraffet som påföljd för militära förbrytelser, uppställde kraftiga restriktioner för verkställande av straff för militära brott i allmänna straffanstalter, gav ökat skydd åt underlydande mot övergrepp och missriktad bestraffning från förmän samt överflyttade huvuddelen av de disciplinära rättsreglerna från disciplinstadgan till strafflagen. I lagen kodifierades det legala rättsskydd, om vilket kamrarna inte kunnat enas 1878, Strafflagsreformen innebar således en betydande förstärkning av de underlydandes formella rättsskydd, vilket ytterligare ökades genom förändringen av fångförteckningsförfarandet år 1898. Inom militärprocessrättens område hade de många förslagen och utredningarna om krigsdomstolarnas organisation inte givit något konkret resultat i formav ny lagstiftning. Målsättningen att reducera det militära och öka det lagfarna inflytandet i krigsdomstol hade emellertid vunnit sådan fasthet under 1890-talet, att den militära domstolsdoktrinens sönderfall kunde ske mycket snabbt, när domstolsfrågorna på nytt aktualiserades med kraft i samband med nästa stora försvarsbeslut. Ändå var de framsteg som gjordes till stor del tämligen begränsade. De nya straffbestämmelserna innebar i huvudsak endast en anpassning till praxis. Det rättsskydd för underlydande, som inskrivits i lagen, fanns i stort sett redan kodifierat i annan lagstiftning, överflyttningen av de disciplinära bestämmelserna till strafflagen var omtvistad med hänsyn till sina humanitära konsekvenser, men reformen innebar naturligtvis att riksdagen kunde göra sitt inflytande gällande över disciplinreglerna i en större utsträckning än tidigare. Det rättsskydd, som lämnades underlydande krigsman efter 1881, var således, uttryckt med 1878 års terminologi, lagligt. Ändå torde det ha varit klart att rättsskyddet inte var, uttryckt på samma sätt, otvivelaktigt. För den som förstod att bruka de medel lagen sanktiolierat var vägen till rättelse, möjlig. För den som var okunnig, var vägen i praktiken stängd. Det militära rättsväsendets säkerhetsmekanismer var naturligtvis lika litet självverkande som det allmännas. Mellan det militära och allmänna rättsväsendets funktionssäkerhet fanns
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=