384 naden mellan teoretisk legalitet och faktisk rättssäkerhet; den förra uttrycker rättsordningens formella omfattning och den ståtlige domarens behörighet, den senare den enskilde individens ställning inom rättsordningen. Legalitetsgrundsatsen var, som den formulerades av 1700-talets filosofer och rättsvetenskapsmän, en social självmotsägelse. Den syftade nämligen till att höja rättssäkerhetsnivån för alla genomatt precisera rättsordningens innehåll i termer av positiva lagbud och förhindra offentligt trakasseri mot enskilda medborgare genom vrång lagtillämpning. Men den teoretiska rättskonstruktionen förbisåg att inskränkningen i statligt inflytande endast skulle öka säkerheten och fr.a. intresseskyddet för ett fåtal men behålla det arbiträra rättsosäkerhetstillståndet för samhällets stora massa, dvs. människor som saknade möjlighet att dra fördel av de delar av rättsordningen, som preciserades genom legalitetens princip. För den stora massan var dessa i det dagliga livet tämligen betydelselösa. De kunde endast i undantagsfall dra nytta av legalitetsvinsterna civilrättsligt, processuellt eller straffrättsligt; däremot tvingades de dagligen underkasta sig den oerhörda sociala kontroll arbetsrätten och polislagstiftningen gav den ekonomiskt välbeställde eller ståtlige makthavaren. Det senare 17- och fr.a. 1800-talets ivriga fasthållande vid legalitet och dess naturliga tvilling, den enskilda avtalsfriheten, innebar därför att lagstiftaren skyddade ett fåtals personliga och ekonomiska klassintressen på den stora massans bekostnad. De resultat som i denna undersökning presenterats av disciplinrättens historia utgör ett vältaligt vittnesbörd om detta faktum. Militärrättens och i synnerhet disciplinrättens historia beskriver en utvecklingslinje som innebar en gradvis övergång från lydnad genom våld och terror till uppfostran till lydnad genom kraftigt verkande tvångsmedel. Rättsutvecklingens huvudlinje var obruten, även ommedlen efter hand blev mildare och mindre våldsmässiga. Disciplinväsendet liksom f.ö. arbetsrätten i allmänhet utgick självklart från förutsättningen att samhällets normsystem var homogent och mer eller mindre identiskt med de normer, som bekändes och omfattades av samhällets politiska ellt och ekonomiskt besuttna klasser. Det var aldrig tal om legala rättsförhållanden inom arbetsavtalets och det tilltvingade arbetsförhållandets vida ram, inomvilket husbonden ägde nästan alla befogenheter och maktmedel men tjänaren endast i undantagsfall förmådde göra gällande de rättigheter han avtalsmässigt eller lagenligt besatt. I detta perspektiv framstår Clas Livijns enträgna kamp mot prygelstraff och klarhet omdisciplinrättens omfattning och innehåll i hela sin framsynthet och socialhistoriska storhet. Men komma till rätta med den praktiska rättssäkerhetens och integritetsskyddets problematik förmådde han inte. Det var först när tjänarna själva tog säte bredvid husbönderna i den lag-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=