380 och begränsningen av måltyper var direkt praktiskt betingad; ingen tvekan rådde om att allmänna rättegångsprinciper skulle användas i alla fall, då militär rättegångsordning inte uttryckligen föreskriv annorlunda. Kontrollen över militärdomstolarna var uppbyggd efter direkt civila paralleller. I huvudsak förblev grundprincipen om det militära rättegångsväsendets subsidiaritet i förhållande till det allmänna bestående fram till sekelskiftet. Rättsutvecklingen gick entydigt i riktning mot inskränkning, inte ökning av den militärprocessuella friheten. Den militära straffrätten företedde drag som tydligt avvek från allmän straffrätt. Militärstraffrätten använde delvis unika straffarter, vilka dels hade recipierats från främmande rättsordningar och ytterst gick tillbaka på romersk rätt, dels hade Införts av rent försvarspolitiska orsaker, t.ex. prygel och arrest. Men olikheten i yttre form bör inte få undanskymma det faktum att även den allmänna rättsordningen vilade på romerskrättslig grund i minst lika hög grad som den militära; båda rättsordningarna ägde således ett gemensamt ursprung och använde i grund och botten likartade processprinciper och materiella rättsregler; den gemensamma »rättsmassan» var definitivt större och viktigare sett från helhetens perspektiv än avvikelserna; de senare hade uppkommit som följd av praktiska svårigheter att tillämpa allmän straffrätt under de mycket speciella omständigheter som krig och strid obestridligen utgjorde. Även disciplinrätten, alltså den del av det militära rättssystemet, där den militära rättsexklusiviteten framträdde kraftigast, ägde direkta paralleller inomarbetsrätt och allmän politirätt. överhuvudtaget var det mer i den yttre formen än i det reella, praktiska innehållet och funktionen som den militära straffrätten framträdde i avvikande gestalt. Den arbetare, som subordinerade under en brukspatron, den lantarbetare, som måste efterkomma varje påbud av sin husbonde, eller den soldat, som vid hot om ansvar för krigslydnadsbrott och mörk arrest måste lyda sin militäre förman, uppfattade säkerligen sin sociala och arbetsrättsliga ställning tämligen lika. För en kväst och slaviskt lydande människa är den sociala strukturen och fr.a. själva lydnaden en ensidigt praktiskt och emotionellt upplevd verklighet, inte en formell rättsstruktur! Återstår så det militära normsystemet. Ur källmaterialet framkommer gång på gång att militära normer och rättsregler avvek så starkt från allmänna rättsuppfattningar, att civilpersoner påstods vara oförmögna att förstå deras innehåll på ett korrekt sätt. Ett huvudargument för upprätthållandet av ett särskilt militärt domstolsväsen var ju just argumentet att militära mål krävde tillgång till domare med yrkeserfarenhet. Att en normativ pluralism därmed öppet framträdde inom rättsordningens ram är ställt utom allt tvivel, men frågan är ändå hur omfattande den i verkligheten var. Något officiellt erkännande fick pluralismen inte och äran här-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=