379 mönster. Problemställningen leder omedelbart till frågan på vilket sätt militär rättsordning avvek från allmän, om perspektivet inställs makromässigt. 3. Räftspluralism och nationell rättskultur Ett av rättssociologins viktigaste undersökningsobjekt avser klarläggandet av normsystemens enhetlighet. Föreligger rättsliga subkulturer inom ett socialt system betraktas rättssystemet som pluralistiskt. Militärståndet utgjorde inte endast i de kontinentala militärstaterna utan även i Sverige under 1800-talet mer eller mindre tydligt en stat i staten. Ståndet var höggradigt slutet. Det styrdes av speciella normer och en helt egen etik. Militärväsendet administrerades av en sluten byråkrati, som mer eller mindre medvetet avskärmades från ämbetsmannavärlden i övrigt. Det var därtill som den enda gruppen i samhället utrustat med en helt egen rättskipningsapparat, som dömde inte endast efter särskilda lagar utan även efter en särskild yrkessed, yrkesbruk och yrkesetik. Ser man på alla de faktorer, som avskilde militärstånd och militärväsen från samhälle och socialt liv i allmänhet, finns det all anledning att tala om militär subkultur. Det kan ifrågasättas om någon samhällsgrupp efter reformationen utgjort en administrativt, normativt, rättsligt och socialt så sluten och avgränsad grupp som just militärståndet. Ger inte detta skäl för att utan vidare beteckna militärrätten som autonom och rättssystemet som pluralistiskt? Det visar sig, när frågan skall besvaras, att ett ensidigt sociologiserande betraktelsesätt leder vilse. Utifrån de kriterier på förekomst av subkultur, som nyss nämndes, bör den svenska rättsordningen under den tid, som berörs i denna undersökning, definitivt kunna åsättas beteckningen pluralistisk: Militärståndet förbehölls ett särskilt rättegångsväsen, helt dominerat av militära och inte lagfarna domare; det förelåg därmed en processuell pluralism. Militärståndet styrdes av en särskild etik, vilken var tydligt avvikande från samhällets etik, eller i varje fall ständigt framställdes som avvikande; samhället var därigenomnormpluralistiskt skiktat. Militärer dömdes slutligen efter särskilda straff- och disciplinlagar, vilka legaliserade speciellt militära sanktionstyper; det förelåg därmed även straffrätts- och sanktionspluralism. Betraktas däremot rättsordningens struktur utifrån vad som förenade allmän och militär rätt i systematiskt avseende, framträder bilden av rättskulturell homogenitet tydligare. Det militära rättegångsväsendet uppstod primärt av rent praktiska skäl och inte för att tillvarata särskilda gruppintressen. Militärdomstolarnas kompetens präglades redan från början av subsldiaritet i förhållande till allmänna domstolar; endast vissa typer av mål fick upptas inför militärrätt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=