378 verkligheten ända fram till den nya strafflagstiftningens tillkomst 1868. Receptionens resultat blev i huvudsak fyra: arreststraffen slog Igenom som disciplinära huvudstraff; tillrättavisningsinstitutet tillkomsom ett effektivt komplement till disciplinrätten; ehrengerichtidén omformades till ett sofistikerat mönster av social kontroll och paternell brottsprevention med högst ofullkomliga rättssäkerhetsgarantier mitt i en allmän rättskultur, som upphöjde legalitetsgrundsatsen till rang av en rättsordningens huvudprincip; förman fick möjlighet att med hjälp av svävande, oklara, generalklausivt utformade disciplinregler utöva ett effektivt husbondevälde över sina underlydande. Doktrinens inflytande på militärlagstiftningen och särskilt den militära rättstillämpningen är svår att precisera. Inflytandet låg säkerligen mer på rättsinkulturationens än den direkta receptionens område. Det tydligaste direkta inflytandet utövade definitivt Beccarla dels indirekt via straffrätten i allmänhet och dels direkt på svensk militärrättsdoktrin, i synnerhet sådan den senare företräddes av fr.a. Calonius. Under den kritiska perioden före och efter Finska kriget växte en omfattande och av främmande erfarenhet präglad litteratur fram; denna var emellertid inte renodlat rättsvetenskaplig men kan uppenbart tas som mätare av det föreliggande mllitärsociologiska värderingsmönstret, eller kanske precisare uttryckt, omsvängningen i synen på soldaten och soldatens människovärde. Under Förstärkta krigshovrättens arbete framväxte genom Clas Livijns författarskap den svenska militärrättens mest omfattande doktrinprodukt präglad av den största kunskap om rättsutvecklingens inriktning både nationellt och internationellt. Men det måste understrykas att denna stora rättsvetenskapliga och lagstiftande insats präglades av stor restriktivitet mot reception. Under 1800-talets senare del förelåg åter en rad internationella arbeten inriktade på militärrättsliga reformer; det är inte möjligt att fastställa betydelsen av dessa förmedlare av främmande reformsynpunkter och inte heller om de ens blivit lästa av svenska militärlagstiftare och ledande militärer. Däremot torde åtminstone vissa av dessa arbeten ha kommit i händerna på de radikaler, som strax före sekelskiftet tog plats i riksdagen. För dessa radikaler framstod f.ö. den norska straffrätt som tillkommit under 1890-talet som ett modernt ideal; de norska rättsreglerna kom härigenomatt verka rättsinkulturativt i radikaliserande riktning. Även om receptions- och inkulturationsfaktorerna varit betydande för den militärstraffrättsliga utvecklingens del måste det emellertid konstateras att det främmande inflytandet säkerligen blivit ytterligt begränsat om de främmande impulserna inte mottagits i en social miljö av passande slag. Det är nämligen tveksamt om receptionen och inkulturationen Innebar en kvalitativ förändring av rättsordningen som helhet i riktning mot rättspluralism eller blott en korrigering av ett redan väletablerat allmänt norm-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=