375 Beredningen av de militärprocessuella frågorna var nästan uteslutande en uppgift för Statsutskottet. Av de tio propositions- eller motionsvägen framställda förslagen om omorganisation av Krigshovrätten utreddes åtta av Statsutskottet, ett av Statsutskottet i samarbete med Lagutskottet och endast ett av utskott utan behörighet att bereda budgetfrågor. Utvecklingen av domstolskomplexets rättssäkerhetsaspekter följde samma indirekta politiska mönster. Den statsfinansiella målsättningen att reducera statsutgifterna var tveklöst viktigare än omsorgen om rättsväsendets funktion. Krigshovrätten skulle därför helt avskaffas eller inordnas i Svea hovrätt. Vid förverkligandet av besparingsönskemålet tillstötte emellertid organisatoriska komplikationer, varav den mest omstridda kom att gälla frågan om krigsdomstols sammansättning. För att reducera den sakliga tyngd, med vilken den militära majoritetens ställning i krigsdomstolarna kunde försvaras, föll sig det rent motsatta argumentet naturligt för tillskyndarna av en domstolsreform, dvs. man ville göra gällande att lagfarenhetens underläge i Krigshovrätten var oförenlig med allmän rättssäkerhet eller att ökad lagfarenhet kunde ge bättre möjlighet att uppnå rättvis dom. önskemålet om ändrad sammansättning av överdomstolen grundades i första hand, kanske uteslutande på politisk vilja inriktad på att uppnå försvarspolitiska mål och inte på analys av domstolens faktiska förmåga eller oförmåga att lösa uppgiften som högre instans i militära brottmål. Militärstraffrätten kunde på ett ännu kraftfullare sätt användas som realpolitiskt medel. Egenartat nog togs denna möjlighet inte på allvar tillvara förrän efter 1875. Opinionsomslaget följde på våren 1876 som följd av en allt tydligare utsikt att få övningstiden förlängd inom måttliga och därför politiskt helt realistiska gränser. Otvivelaktigt spelade en intensiv presspropaganda mot tänkbara men kanske inte alltför välbevisade militära rättsosäkerhetsförhållanden en avgörande roll för att jaga upp de politiska lidelserna. Under våren 1877 kunde rättslöshetsmotivet därför användas i en tidigare okänd grad för att fälla det framlagda härordningsförslaget. På knappast några punkter i den militärstraffrättsliga frågans utveckling framtill 1900-talets inbrott framkomden renodlade partipolitiseringen så oförblommerat som i fråga om 1880 års grundlagsförslag och 1881 års krigslagsreform. Det förra lämnades av regeringen uteslutande som byte mot accepterande av den framlagda försvarspropositionen. Den senare framforcerades till den grad att promulgationen av lagen måste ske i en form, som stred mot det vilande grundlagsbeslutets anda och klara mening. Under de fortsatta överläggningarna om försvarsväsendets organisation framtill den urtima försvarsordningens antagande på hösten 1892 bortföll kritiken mot de militära bestraffningsförhållandena nästan fullständigt som argument i försvarsdebatten men vällde plötsligt fram med eruptiv kraft inför nästa stora försvarsuppgörelse på våren 1901. Denna stiltje i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=