372 gens initiativ, och där skulle saken i praktiken förbli fram till 1901 års försvarsriksdag. Fortfarande under resten av 1880-talet ägde de statsfinansiella besparingssynpunkterna större relevans för riksdagsdebatten än principiellt juridiska argument, trots att Krigshovrättens vedersakare vid åtminstone ett tillfälle kunde peka på flagrant misstag i domarutövningen. 1888 begärde riksdagen att Krighovrättens framtida ställnifig skulle utredas. Kungl. Majrt lät saken gå vidare till Nya lagberedningen, vilken först 1893 och efter påfallande irritation inom Andra kammaren avgav sitt förslag. Nya lagberedningens förslag innebar en kompromiss mellan militära och juridiska synpunkter; domstolen föreslogs bli inordnad som en självständig domstol inom Svea hovrätts organisation; den borde besättas med två lagfarna (en av dessa Svea hovrätts ordförande) samt tre militära ledamöter. I såväl lagberedningsförslaget som i dess behandling framträdde den militärprocessuella doktrinens begynnande sönderfall; främst framkom detta däri att ordförandeskapet ansågs kunna läggas i händerna på en civil jurist; av remissinstanserna försvarades de militära intressena på ett doktrinärt sätt egentligen endast av Krigshovrätten. Det förslag Kungl. Majrt framställde på grundval av lagberedningsförslaget innebar på sin vitalaste punkt att det militära elementet reducerades från fyra till tre ledamöter och det lagfarna ökades från en till två. Propositionen avslogs av riksdagen. Ytterligare en utredning med åtföljande remissbehandling hann inte slutföras, innan 1901 års försvarsriksdag ställde hela den militära rättssäkerhetsproblematiken inför helt nya villkor. Frågan omKrigshovrättens organisation hade emellertid nu nått den grad av entydighet och klarhet, att ingen längre behövde betvivla att saken primärt och uteslutande gällde det militära elementets ställning inom domstolen, inte domstolens kostnader. Därmed kunde även underrätternas sammansättning med lätthet tas med i principdiskussionen. Detta var även vad somkomatt ske år 1901. Den strängt konservative justitieministern östergrens hållning vis-å-vis förstärkning av lagfarenhetens ställning i Krigshovrätten kan förklaras som ett uttryck för den typ av reformvilja, till vilken paralleller finns inte minst i tysk militärrättsdoktrin. Men reformismen hade sina snäva gränser, och dessa överskred inte östergren. Svårare är däremot att förstå varför jurister av mindre konservativ läggning avvisade organisationsförslaget. Förklaringen kan mycket väl stå att finna i straff- och disciplinsystemets praktiska funktion; huvuddelen av rättsfallen avgjordes i disciplinär ordning med snabbt verkställbara straff, vilka inte fick några sociala konsekvenser för de strafflidande. Disciplinrätten fungerade helt enkelt alltför effektivt och humant för att rubbas utan mycket tvingande skäl. En överflyttning av rättsvården till krigsdom-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=