368 sex år, våld mot underlydande med disciplinstraff eller straffarbete i högst O o tva ar. Dessa skillnader i straffmätning betraktades emellertid inte som uttryck för olikhet inför lagen. Den underordnades lydnad ansågs som viktigare militär grundsats än den överordnades humanitet mot den underordnade. Då en menig förgrep sig mot en befälsperson, bröt han mot lydnadsplikten. Men då en överordnad förgrep sig mot en menig, åsidosatte han endast humaniteten. Det fanns därför enligt den militära rättsåskådningen ingen anledning att tala om inegalitär lagstiftning, eftersom överträdelse av en viktigare rättsnormmåste bestraffas strängare än överträdelse av en mindre viktig.“® Staaff förnekade hållfastheten i detta resonemang. Krigstukten kunde inte säkerställas med hjälp av en lagstiftning, som straffade identiskt lika brott med olika straff beroende på den brottsliges militära rang. Inte heller gagnades disciplinen genom hot om hårda och plågsamma straff. Det fanns nämligen två slags disciplin, menade Staaff. Den ena vilade på avskräckning, fruktan och skrämsel och var därför endast ett disciplinsurrogat. Den andra vilade på förtroende och tillit till befälet. Den första kunde aldrig tåla kritik från en lägre krigsman mot en högre. Dess straffsystem måste med nödvändighet bli inegalitärt. Även dess rättskipningsprocedur syftade till att undertrycka enskilda individers från kåranda och etablerade militära ideal avvikande uppfattningar och värderingar. Men därigenom sattes själva rättviseprincipen ur spel: En underlydande fick nämligen aldrig sin sak prövad av utomstående domare utan endast av egna förmän och befälhavare. I övervägande antal fall föredrog därför en bestraffad att avstå från besvär och klagan av fruktan för rekonvention eller andra repressalier. Meningsfullheten i besvär mot disciplinbeslut av befälhavare minskades dessutom av straffexekutionens omedelbarhet. Därav kom »en misstro både hos honom och hos hans kamrater till rättvisan och till befälet samt en sådan sinnesstämning av missmod, håglöshet och förakt för de militära förhållandena, som utgör den allra sämsta förutsättningen för utbildande av en god krigsanda».-^ En soldat, som förgick sig mot sitt befäl, satte förvisso disciplinen i fara. Men samma sak gällde omvänt även den förman, som förgick sig mot underlydande.-- Hittills hade den rättsliga prövningen av subordinationsbrotten dock endast kommit till stånd med den ena parten i överläge, vilket djupt skadade förtroendet till överordnad, på vilket den äkta disciplinen vilade. Inget gagnade enligt Staaffs mening disciplinen och villigheten till lydnad mer än vetskapen, att överordnads beslut styrdes av rättvisa. MAK 1901: 147 s. 8 ff. 2» MAK 1901: 147 s. 15 ff. -2 MAK 1901: 147 s. 10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=