367 som visade hur inskränkta krigsmannens medborgerliga rättigheter egentligen var eller i varje fall av hans förmän ansågs vara. I båda fallen kontrasterade den militära rättsåskådningen skarpt mot den allmänna. Inför tillkomsten av ett fullt utbyggt värnpliktssystem måste därför den krigsrättsliga problematiken lösas på ett rättsbetryggande sätt. De specifikt militära tendenser, som sammanfattades i begreppet »militarism», kunde annars genomoförändrade krigs- och rättegångslagar utvecklas till en fara för den medborgerliga rättssäkerheten.^® En reform av krigslagarna måste därför enligt Staaffs mening bygga på två grundläggande förutsättningar. För det första måste reformens resultat permanentas för framtiden och inte fördärvas eller förvanskas genom senare av Kungl. Maj:t utfärdade godtyckliga instruktioner och tjänsteföreskrifter. Krigslagstiftningen måste därför i sin helhet läggas under riksdagens medbestämmanderätt och Kungl. Maj:ts möjligheter begränsas att i form av rena tjänsteföreskrifter eller under annan skyddande förklädnad ändra denna lagstiftning. För det andra fick krigslagstiftningen genom sin karaktär av undantagslagstiftning inte ersätta eller avvika från allmän lag på andra än absolut ofrånkomliga punkter för att motverka den militära idén att krigsmannen i första hand borde ses som krigsman och först i andra hand som medborgare. Staaffs motion utmynnade i sju yrkanden, i vilka han sammanfattade sina reformkrav: 1) All krigslag måste tillhöra Kungl. Maj:ts och riksdagens samfällda lagstiftningsmakt. 2) Krigslag borde som undantagslag ej få undantränga eller avvika från allmän lagstiftning annat än i absolut ofrånkomliga fall. 3) Krigslagarnas personella och sakliga tillämplighet måste i största möjliga utsträckning begränsas. 4) Inga nya brott borde utan skäl få tillskapas genom krigslagarna, vilka inte tidigare fanns beskrivna i allmän lag. 5) Inga nya militära straff utöver vad som fanns stadgat i allmän lag, borde utan skäl införas i krigslagarna eller, om ett sådant straff ändå var absolut nödvändigt, ges vidare tillämpning än som vore motiverat. 6) Inga särskilda, militära grundsatser borde tillämpas vid bestämning av straff. 7) Den militära rättskipningen borde inte i onödan ske genom särskilda militära domstolar.^® Motionens originellaste del bestod i en analys av sambandet mellan disciplin och straffteori. Militärstraffrätten skilde sig i två viktiga avseenden från den allmänna straffrätten, menade Staaff. Den hade infört ett särskilt, hårt straff för manskapet, vilket saknades i allmän strafflag (mörk arrest), och den beläde lika brott med olika straff beroende på brottslingens militära grad. Våld mot förman straffades med straffarbete mellan två och ‘8 MAK 1901: 147 s. 1 f. MAK 1901: 147 s. 2 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=