363 samt inte önskat utöva censur mot underlydande. Hägg hade således bestraffats för egenskaper och handlingar, som vänsterpolitikerna närmast uppfattade som värda att uppmuntra. Affärens vidare utveckling visade emellertid att Dyrssen själv under handläggningen av Häggs sekretessbrott själv gjort sig skyldig till samma fel somHägg. Någon möjlighet att få beslutet undanröjt i besvärsväg lämnade grundlagen inte i ett fall som detta. Grundlagens brister beträffande besvär mot disciplinär bestraffning i kommandoväg föranledde därför en liberal interpellation i Andra kammaren. Under den debatt som följde, koncentrerades frågeställningen dock mera på krigsrättskipningens allmänna brister än grundlagens oklarhet, något som i och för sig var naturligt med hänsyn till försvarsfrågans låsta läge i det särskilda försvarsutskottet. Dyrssen pressades hårt av Hedin och Staaff och ställdes till sist inför en direkt fråga av Staaff vad han för egen del ville göra för att förbättra den militära rättssäkerheten. Svaret blev en fatal blunder. Dyrssen menade sig inte på stående fot kunna svara. Han kunde inte ens säga, omdet över huvudvore lämpligt att göra några ändringar alls. Han ansåg sig snarare böjd att tro, att det var bra som det var. I alla händelser hade han inget förslag att på rak arm framlägga. Reaktionen blev kraftig. Dyrssens förklaring tolkades självfallet som ett bevis på regeringens ovilja att utreda krigslagsfrågan. Enda möjligheten att undkomma denna kritik var givetvis att snabbt ställa krigslagsproblemet under utredning, vilket också skedde redan inom några få dagar. Dyrssen undgick dock inte att träffas av dechargeanmärkning. Konstitutionsutskottet fastslog att Hägg straffats av skäl, som var stridande mot Tryckfrihetsförordningens regler om allmänna handlingars offentlighet. Dyrssen försvarade sig med en variant av Reuterskiölds sekretessrättsliga tolkning, men hans fall var hopplöst. Ett par veckor senare demissionerade han. Det politiska spelet kring utskottsbetänkandet blev påtagligt inflammerat. Vänstern drev hårt tesen att Dyrssens fögderi präglats av trakasserier och försök att dölja egna missgrepp. I ett koncentrat innehöll detta fall i huvudsak de element, vänstern gärna förknippade med begreppet »militarism»: trakasserier mot oliktänkande och underlydande, bristande rättssäkerhet, misshushållning med allmänna medel samt hemlighetsmakeri av ett slag som inte tålde insyn. Nygren s. 48 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=