361 ingående relaterades, diskuterades och kommenterades i pressen. Först sedan generalstabsförslaget omettårig värnplikt blivit känt började pressen på allvar betona vikten av reformerade krigslagar, vilka kunde skydda värnpliktiga mot befälsövergrepp, missriktad justis och andra trakasserier.^ I opinionsbildningen i krigslagsfrågan finns det emellertid två affärer, vilka alldeles tydligt tjänade som katalysatorer för utvecklingen strax före och under försvarsriksdagen. 3.1. Mohedsaffären På sommaren 1900 hade en värnpliktig soldat vid Hälsinge regemente i en ortstidning beskrivit vissa missförhållanden på förbandets övningsplats Mohed. Befälhavaren på platsen ansåg artikeln vanhedrande för förbandet och disciplinstridig, varför han efterspanade artikelns upphovsman och ålade honom sträng arrest jämlikt det töjbara stadgandet i 102 § SLK för brist i anständigt uppförande. Lokaltidningen som intagit artikeln påstod emellertid att bestraffningen kränkt Tryckfrihetsförordningens skydd för uppgiftslämnare till pressen. Detta påtalades av tidningens chefredaktör för justitieombudsmannen. En sådan anmälan gjordes även av Publicistkhibben, vars talan fördes av Karl Staaff. Utväxling av synpunkter mellan de olika parterna blev aggressiv. Publicistklubben sköt in sig på bestraffningsgrunden: Innefattade blottande av militära missförhållanden alltid ett brott mot disciplinen? För vänsterpressen var detta, somtidigare nämnts, en fundamental fråga. Publicistklubben drog i varje fall slutsatsen, att Tryckfrihetsförordningens offentlighetsprincip var oförenlig med det militära hemlighetsmakeri, som kunde döljas genom kåranda, sammanhållning och disciplinära medel. Justitieombudsmannen Berger fann klagomålet väl underbyggt. Målet slutade med att befälhavaren befanns skyldig av Högsta domstolen. Utgången tolkades på vänsterhåll så, att ett farligt attentat avvärjts mot den fria yttranderätten inom krigsmaken. Det ur opinionsbildningssynpunkt intressantaste med detta rättsfall är inte i första hand själva målet utan det försvar för befälhavares rättigheter att hävda den militära sekretessens principer, som i ett uppmärksammat pressinlägg gjordes av statsrättsdocenten C, A. Reuterskiöld. Enligt Tryckfrihetsförordningen var alla ämnen gällande statlig förvaltning grundlagsskyddat offentliga, som inte uttryckligt undantogs genom särskild lag. Däremot ägde enligt Reuterskiöld ämbets- och tjänstemän ingen rätt att offentliggöra kunskap som de inhämtat uteslutande i och för tjänsten, så snart andra inte kunde skaffa sig informationen. Åtagen * Kihlbcrg 1972 s. 153 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=