360 Tingsten uppehöll sig nämligen ingående vid betydelsen av ovillkorlig lydnad och disciplin. En säker disciplin kunde endast bygga på den underlydandes ovillkorliga förlitande på den befallandes auktoritet och fulla insikt om nödvändigheten av att tveklöst underkasta sig och följa givna tjänsteföreskrifter. Vid soldatutbildningen var även det skenbart obetydliga eller oviktiga betydelsefullt genom att göra lydnaden till soldatens andra natur. Soldatuppfostrans hemlighet låg nämligen enligt Tingstens mening till väsentlig del däri att man inte tålde den minsta avvikelse från den utstakade pliktens väg. »Den, som menar eller inbillar sig, att han kan blunda vid småförseelser för att i gengäld vid viktigare tillfällen kunna taga ut så mycket mera av soldaten, han begår ett stort misstag. Förmannen måste hava sådan kraft och energi, att han vid varje tillfälle kan genomföra tjänstens alla fordringar samt själv är i stånd att uppfylla dem. Med fullaste skäl och av uppriktigaste övertygelse kan man därför säga: Den som anser tjänsten som en lydnadens skola, för honom erhåller även det, som skenbart är oväsentligt, värde, och detsamma är i själva verket icke en likgiltig sak. Det finnes icke någon fordran i tjänsten — den må vara än så ringa — som icke står i samband med den militära lydnaden, och vilken därigenom får sin betydelse». Krigslydnad var därför enligt Tingsten detsamma som »den egna, personens fullständiga uppgående i förmannens vilja och tjänstens föreskrifter». Vägen till denna disciplin gick genomuppfostran, drill och exercis.^ Tingstens lilla skrift fick genom de politiska omständigheter, som var rådande vid härordningsförslagets tillkomst, en omskakande och väckande verkan på stora delar av opinionen. Få faktorer torde på samma sätt ha bidragit till härordningsförslagets kompromettering och politiska svårigheter. Frågan är emellertid om Tingstens påtagligt distinkt formulerade disciplindoktrin i grund och botten gav uttryck för värderingar, som avvek särskilt kraftigt från den paternella disciplinlära vi tidigare mött i denna framställning. Tingstens militärt präglade stil avvek visserligen starkt från den juridiska uttrycksformi vilken disciplindoktrinen tidigare gjutits. Men andan var i stort densamma. 3. Käftslöshetsbevisen Under 1890-talets lopp förekom flera fall av vad vänsterpressen framställde som militärt maktmissbruk, bedräglig förvaltning och översitteri mot enskilda underlydande och civilpersoner. Egendomligt nog är det svårt att finna ett direkt påtagligt samband mellan processen mot Dreyfus och opinionsbildningen för bättre militär rättssäkerhet, trots att fallet Dreyfus ’ Tingsten passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=