359 kammaren behövde tillgång till en militär fackexpertis, som fritt och oberoende av förmäns gillande eller ogillande kunde pröva den militärt sakliga halten i framställda regeringsförslag. Det gällde således för dessa vänstermän att säkerställa varje militär fackmans rätt att öppet och otvunget uttrycka åsikter i militära frågor, som stred mot uppfattningen inte endast hos egna förmän utan även hos rikets militära ledning. Försvarsdebattens sakliga kvalitet blev i vänsterns ögon framför allt beroende på hur långt militär disciplin kunde göras gällande inomde militära graderna. En sund yttrandefrihet måste nämligen innebära avsteg och inskränkning i disciplinens verkan. Varje försök att med hjälp av disciplinära medel eller genom hänvisning till disciplinens krav tysta oönskad kritik inomlägre grader sågs som ett angrepp på den tros- och yttrandefrihet vänstern räknade till det demokratiska statsskickets elementa. I det försvarspolitiska perspektiv som rådde under åren kring sekelskiftet, gjordes därför inom vänstergrupperna en naturlig koppling mellan inte endast militär disciplin och inskränkt tros- och yttrandefrihet utan även mellan disciplin och militärt slöseri och utsugning av de nationella resurser, som bättre behövdes för landets utveckling i allmänhet och de fattiga klassernas höjande ur social nöd i synnerhet. Den militära rättens utformning blev därigenom inte endast en politisk stridsfråga av principiell natur, ty den militära rättsfrågan sammanhängde som omedelbart praktiskt politiskt problem direkt med lösningen av landets två svåraste problemkomplex: den allmänna rösträtten och avhjälpandet av den värsta sociala nöden. Detta faktum var det omedelbaraste skälet till det kompakta motstånd de militära rättsordningarna mötte, då riksdagen 1901 skulle ta ställning till förslaget omettårig värnplikt.® 2. generaUtabstolkning av disciplinens väsen och innehåll Kungl. Maj:ts förslag till ny härordning utarbetades av Generalstaben. Det omedelbara ansvaret föll på majoren Lars Tingsten. Förslagets största politiska svårighet låg givetvis i att för allmänheten motivera den kraftiga ökningen av övningstiden från urtimaordningens 90 dagar till förslagets ett år. Till vad skulle de ytterligare 270 dagarna egentligen användas? För både regering och generalstab var det nödvändigt att genomföra en upplysningskampanj. Flera skrifter i härordningsfrågan tillkom i detta syfte, däribland även en av Tingsten, vilken med hänsyn till författarens egen ställning till härordningsförslaget givetvis lätt kom att ses som en auktoritativ kommentar till den nya härordningens grundtankar. Skriften blev hårt angripen från vänsterhåll och skälet till detta är inte svårt att förstå. • Ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=