358 arna och pansarfartygen inte kunde bemannas inom ramen för urtimaordningens personella resurser och utbildningsstandard, skrevs dödsdomen över 1892 års härordning. Den ettåriga värnplikten blev helt enkelt enda vägen ut ur den ekonomiska återvändsgränd förstakammarmajoriteten skapat. Särskilt för Andra kammarens vänsterfalang var anslagspolitikens utveckling ytterst allvarlig. Den militära upprustning, somi väsentlig del var riktad mot Norge i allmänhet och den militanta norska vänstern i synnerhet, bekostades genom tullar lagda på de fattigare samhällsklassernas livsmedel. Livsmedelstullarna komhärigenom att på ett förmodligen helt realistiskt sätt i vänsterpropagandan karakteriseras som svälttullar lagda på den fattiges bröd. Sverige utmålades som ett befäst fattighus. Militäranslagen vore, hette det, ett det allvarligaste hinder för de fattiga klassernas höjande ur socialt elände.^ Andra kammarens vänsterblock var emellertid under större delen av 1890-talet så heterogent eller numerärt svagt att vänstern i realiteten saknade faktiska möjligheter att mera kraftfullt hantera försvarsfrågan. Först ett par år före sekelskiftet började från enskilda vänstermäns sida en genomgripande uppgörelse med den militära planeringen i allmänhet och voteringspolitiken I synnerhet; de gemensamma voteringarna ställde ju Andra kammaren reellt utan möjlighet att ingå på en faktisk sakprövning av begärda anslag. Vänstermännens principiella ståndpunkt formulerades i en doktrin om »total försvarsplan», vilken innebar att krigsmakten endast ansågs kunna utvecklas rationellt och inom ramen för en sund statsekonomi, om landets försvarsbehov först detaljerat fastslogs och tillfredsställandet av dessa därpå konkretiserades i en allmänt övergripande försvarsplan. På grundval av denna totalförsvarsplan borde anslagen sedan ges i viss prioriterad ordning. Totalförsvarsplanen innebar med andra ord inget annat än en motpol till de konservativas på makten över Statsutskottet och det gemensamma voteringsförfarandet grundade upprustningspolitik.® Självklart innebar doktrinen om totalförsvarsplan ett mycket allvarligt angrepp även på den militära expertis och militärledning, som med tillfredsställelse och gillande åsett förstakammarmajoritetens behandling av försvarets behov utan att varna för de långsiktiga konsekvenserna av denna. Men den radikala vänstern, däribland dess nu mest framträdande personligheter Adolf Hedin och Karl Staaff, gick längre än så. De framställde militärerna som oförstående för ett folkligt försvars krav; övningarna skulle komma att användas för parad- och hälsningsexercis, snygghet förväxlas med putspedanteri osv. Men framför allt hävdade de att Andra * Nygren s. 28 f. ■’ Nygren s. 29 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=