357 ningens utsträckning till ett ar. Varför visade sig den urtima härordningen otillräcklig efter så kort tid? Åren efter 1892 hade ingalunda varit en period av låga eller tillbakahållna militära krav. Tvärtom anslogs större summor än någon gång tidigare under Sveriges fredliga historia till försvarsändamål. En huvudsaklig förklaring till rustningarna måste sökas i Sveriges vid denna tid radikalt försämrade utrikespolitiska situation. Dels avlöste unionskriserna varandra; risken för inomunionell konflikt med Norge blev akut vid ett par tillfällen. Dels påverkades en allmän opinion, som tidigare intagit en avvisande eller i varje fall sval inställning till ökade försvarsåtaganden, i försvarsvänlig riktning genom den bryska russificeringen av Finland. Dels stod det efterhand alltmera klart att en större konflikt i längden var oundviklig i Mellaneuropa. Den fredsoptimism, som tidigare präglat andrakammarmajoritetens avvisande hållning mot omfattande försvarsförstärkningar, rubbades påtagligt under 1890-talets senare del. Möjligheten att genomskicklig diplomati och strikt neutralitetspolitik hålla Sverige utanför krigiska förvecklingar sågs på många håll som mindre sannolik.^ De militära behoven tillgodosågs ekonomiskt på två sätt. Dels användes statskassans överskott sedan statens utgifter reglerats; inkomsterna översteg nämligen vid några tillfällen under 1890-talet de direkta statsbehoven genom omfattningen av de intäkter, som tillfördes statskassan i form av tullar på livsmedel. Dels äskades av regeringen direkta anslag. Trots att dessa äskanden satts långt högre än Andra kammarens flertal kunde acceptera, ansågs de ändå otillräckliga av medkammarens majoritet. I Statsutskottet, som vanligen behärskades av de konservativa försvarsvännerna, ställdes kammare mot kammare, men 1 gemensam votering genomdrevs vanligen de högre kraven.- Denna utrerade försvarsvänlighet fick omedelbart till följd att ett antal mycket kostsamma militära projekt, främst anläggning av en större fästning i Boden och ny- eller ombyggnad av tyngre krigsfartyg, kunde genomföras. Vid några tillfällen tog de två försvarsgrenarnas anslag närmare hälften av statsbudgetens tillgångar i anspråk.^ Detta var även ur krigsmaktens egen synpunkt inte utan betänklighet, ty bruket av den gemensamma voteringsmöjligheten skapade ryckvis och oplanerat försvarsresurser, som krigsmakten av brist på andra tillgångar, främst personal, inte skulle kunna utnyttja vid ett krigsutbrott. Därmed var försvarspolitiken inne i en ond cirkel: det ena behovet gav självklart ett annat, som i sin tur gav ett tredje. När personalbristen visade att de nya fästningsanläggnlng- * Nygren s. 25 ff. - Carlsson 1953 passim. “ Carlsson 1953 passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=