355 dus och kraft. Berencreutz utnyttjade påfallande ofta möjligheten att inte fullfölja påbörjade åtal mot felande befälhavare och krigsrätter. Ett förbehållslöst erkännande av begångna fel med försäkran om framtida rättelse var alltid förutsättningen för att krigsfiskalen skulle frånträda sin talan, men denna möjlighet utnyttjades i en utsträckning som knappast kan ha bidragit till verklig respekt för kontrollens allvar hos de för rättsvård och rättskipning ansvariga. Genom erkännandet ansåg sig krigsfiskalen ha vunnit garanti för att inte få ett påtalat fel upprepat.^® T.o.m. vid en så allvarlig rättskränkning som underlåtelse av förbandschef att, i strid mot klar lag, förordna krigsrätt mot en felande major, trots att krigsrättsligt förfarande påkallats av målsägaren, en kapten, utnyttjade Berencreutz möjligheten till åtalseftergift för förbandschefen. Krigsfiskalens skäl att inte företa vidare åtgärd mot chefen kan synas något egendomligt: I närvaro av förbandets kompanichefer hade förbandsbefälhavaren förehållit den felande majoren hans gärning, varför Berencreutz framhöll, »att då översten uppenbarligen förfarit på sätt som skett i bästa avsikt att få saken parterna emellan i godo uppgjord, överstens förfarande icke bör föranleda till vidare åtgärd från krigsfiskalsämbetets sida».*^ Vid underlåtelse att förvandla sträng arrest för underårig till vaktarrest fullföljdes dock talan i stort sett konsekvent. Endast ett undantag kan noteras.^^ Resultatet av krigsfiskalsämbetets mjuka hållning mot kontrollobjekten gav också det negativa resultat man kunnat vänta. Vid åtskilliga tillfällen tvingades krigsfiskalen anmärka mot fångförteckningarnas formella utskrivande. I vissa fall framkom t.o.m. att redovisade uppgifter aldrig kollationerats mot originalhandlingarna och därför innehöll direkta felaktigheter.^^ Med anledning av en allt olyckligare utveckling i detta avseende, vilken blev särskilt märkbar under 1899 och 1900, dvs. efter 1898 års fångförteckningsreform, tillskrev krigsfiskalen på uppdrag av justitiekanslern krigsmaktens samtliga befälhavare och anförde, att anmärkningar kunde riktas mot »ett flertal» av de inkomna förteckningarna, att personuppgifterna ofta uteslöt födelsedatum — förutsättningen för att upptäcka om strängt arreststraff tillämpats mot underårig —, att disciplinstraff ej genast verkställts utan uppgivande av orsak till dröjsmålet samt att klarhet inte alltid kunde vinnas omtidpunkten för fånges frigivning.''^^ »» KrfiR 1897 s. 231—236, 247 ff; 1898 s. 57, 63; 1899 s. 117 f; 1900 s. 63, 185, 191, 343. 31 KrfiR 1899 s. 103 ff. 32 KrfiR 1901 s. 137 f. 33 KrfiR 1899 s. 215, 221, 223, 355; 1900 s. 45—51; 1901 s. 11, 27. Anmärkningarna träffade även K. Bef.havande som hade militärfångar om hand. 34 KrfiR 1901 s. 35 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=