351 Helt allmänt torde kunna konstateras, att de yttre dragen av ett bestraffningsförlopp kunnat följas mycket noga genom de uppgifter fångförteckningen lämnade. Fångförteckningen utgjorde i detta avseende ett tämligen gott kontrollinstrument. 3.2. Kontroll av straffsammanläggning och strafförvandling Genom 1868 års krigslagar ålades befälhavarna att i större utsträckning än tidigare förvandla oguldna böter till arreststraff efter en fastställd förvandlingstabell och förordna om sammanläggning av olika disciplinstraff till en enda påföljd. Särskilt den senare uppgiften medförde lätt fel och kontrollkomplikationer. I korthet innebar problemet att flera disciplinstraff av olika art kunde föreligga till verkställande vid ett och samma tillfälle. Straffen måste därför sammanläggas och förvandlas i ett enda straff, vanligen efter normen att en dags sträng arrest skulle svara mot tre dagars vaktarrest. överskred dock det slutliga förvandlingsstraffet den inom befälhavarens rättsvårdskompetens högsta medgivna straffsatsen, måste ärendet överlämnas till Krigshovrätten, som hade att förordna om straffsammanläggning. Först genom 1898 års fångförteckningsreform möjliggjordes kontroll av sammanläggningsförfarandet, men kontrollens effektivitet berodde helt på den form, i vilken straffredogörelsen avfattades i fångförteckningen. Under förutsättning att det tydligt framgick av förteckningen hur straffsammanläggningen gjorts, kunde kontrollanten genomen enkel räkneoperation fastställa lagligheten i strafförvandlingen. Två belysande exempel kan anföras. Ur en fånglista från 1897 framgick, att en infanterist för oljud, förargelseväckande beteende och fylleri ålagts tre dagars sträng arrest, för skadegörelse en dags sträng arrest och slutligen för underlåtelse att lyda order dömts till en månads fängelse, vilket av krigsrätten sammanlades till en månads och tolv dagars fängelse.-^ Ur en annan förteckning framgick däremot, att en gardist av regementschefen ålagts åtta dagars sträng arrest för »fylleri, brott mot kasernordningen samt våld mot förmän och kamrater».-^ Den senare listan upplyser inte om det sammanhang de uppgivna förseelserna stått till varandra, vare sig de begåtts vid ett enda tillfälle och i en följd eller vid skilda tillfällen utan inbördes sammanhang och någon annan bestraffning därför redan hunnit åläggas men senare sammanlagts till ett enda disciplinstraff. Bestraffningsförhållandet blev i det senare fallet således tämligen svårt att kontrollera enbart på grundval av fångförteckningens uppgifter. Norra skånska infanterircg:s fångfört. 14.6.1897. -- Göta livgardes fångfört. 19.4.1900. Kontrollantens svårigheter i detta avseende kan exemplifieras genom ett rättsfall
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=