349 varade personerna. Krigshovrätten, som tillstyrkte hans förslag, påpekade emellertid för klarhetens skull att arrestant, som undergick av befälhavare eller förman ålagd bestraffning i arrest, inte borde upptas i fångförteckningarna. Krigsfiskalen Hård af Segerstad och justitiekanslern Leijonhufvud intog samma ståndpunkt.Efter den nya fångförteckningskungörelsens offentliggörande i mars 1871 stod de militära disciplinarrestanterna således fortfarande utanför det rättssäkerhetsskydd, som gavs genom fångförteckningsinstitutet.^^ Tveksamhet synes dessutom ha varit rådande i vad mån rapporteringsskyldighet skulle ha förelegat då ingen bestraffning ägt rum under rapportperioden. Redan 1879 framställde justitiekanslern Leijonhufvud anmärkningar mot förteckningssystemet. Fångar i polishäkten borde från allmän rättssäkerhetssynpunkt inte särskiljas från andra straffångar. Den förändring av fångförteckningsförordningen, som komatt ske först 1885, berörde emellertid inte disciplinärt bestraffade arrestanter.^"* Det blev slutligen Krigshovrätten som vid mitten av 1890-talet trädde in till disciplinfångarnas skydd. Krigshovrätten fäste uppmärksamheten på ständernas uttalande tre kvarts sekel tidigare. Hovrättens framställning var otvivelaktigt betingad av en praktisk ambition att skapa möjligheter för granskningsmyndigheterna att kontrollera, att rättvisa blev skipad utan mannamån och enligt lag. En befälhavare, som kvarhållit en arrestant i militärhäkte längre tid än lag medgav, borde i fortsättningen inte kunna undgå kontroll genom att i disciplinär väg bestraffa arrestanten, trots att saken bort överlämnas till krigsdomstol. Krigshovrätten uttryckte t.o.m. förvåning över de disciplinärt bestraffade arrestanternas särbehandling vid tidigare förändringar av fångförteckningsförordningen. En förklaring till disciplinfångarnas särbehandling såg Krigshovrätten i den särskilda ställning soldaten tidigare intagit i medborgerligt avseeende. En reform av rapporteringsförhållandena framstod därför som önskvärdare, ju mer den uppfattningen vann insteg hos allmänna opinionen, att militär tjänst var att betrakta som en allmän medborgarplikt. Krigshovrättens synpunkter stöddes helt av justitiekanslern Elliot.^'"’ 1898 utfärdades den nya fångförteckningsförordningen, som gav disciplinärt bestraffade krigsmän samma skydd som övriga frihetsberövade personer.^® Den nya lagen hade utarbetats av von der Lanckens krigsdom- “ KHR t KM 12.1.1871, krigsfiskalen A. Hård af Segerstad t KM 10.1.1871, JK C. Leijonhufvud t KM 17.2.1871, samtliga i KJD 3.3.1871, RA. ‘2 SFS 1871; 9. *2 Auditor C. Hasselrot t JO-sekreteraren O. R. Themptander 4.1.1872, F 941 a: 2, UUB. JK C. Leijonhufvud t KM 28.2.1879, KJD 6.11.1885, RA. SFS 1885: 68. KHR t KM 24.1.1895, JK J. E. Elliot t KM 16.1.1896, båda i KJD 9.12.1898, RA. '« SFS 1898: 114.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=