348 2. Fångförfecknbigsinstitutets utveckling efter 1839 års förteckningskungörelse Fångförteckningsinstitutets betydelse som kontrollinstrument var emellertid förhållandevis litet. I denna undersökning har tidigare ingående visats orsakerna bakom förteckningssystemets minskade betydelse. Fångar som straffats disciplinärt genom frihetsberövande i militärarrest undantogs från rapportering ännu efter tillkomsten av 1868 års krigslagar. Den analys av straffpraxis, som givits i föregående kapitel, ger även en tillförlitlig bild av förteckningssystemets begränsade värde. Mot relationen domstolsutslag/disciplinär bestraffning svarar naturligtvis tämligen exakt även förtecknade/ icke förtecknade frihetsberövanden. De fångförteckningsregler, som bestod orubbade fortfarande efter de nya krigslagarnas tillkomst, var således i viss mån stridande mot det ständeruttalande från 1830, vari anförts, att förteckningarna borde uppta alla personer som berövats frihetenoavsett orsak, sätt eller häktesplats.® Reformeringen av rapporteringssystemet gick emellertid mycket trögt. Förtjänsten av rapporteringens utsträckande även till disciplinfångarna bör uteslutande tillgodoräknas Krigshovrätten. De ickemilitära rättsövervakarnas intresse av förbättrad militär rättssäkerhet var, som nedan skall visas, mycket litet. Det första initiativet till förändring av förteckningssystemet togs 1870 av justitieombudsmannen N. A. Fröman, som ansåg sig kunna se tre viktiga följder av den nya krigslagstiftningen för rättskontrollens del: De allmänna domstolarnas kompetens vid bestraffning av krigsmän hade ökat och krigsdomstolarnas minskat; prygelstraffet hade utbytts mot frihetsstraff i form av arrest samt befälhavarna bemyndigats förvandla oguldna böter i arreststraff, även om bötesstraffen utdömts av allmän domstol. Förbandsbefälhavarna borde därför åläggas rapportera alla i militärhäkten insatta personer, vilka stod under åtal vid domstol eller polismyndighet eller undergick av domstol eller polismyndighet ådömd bestraffning eller avtjänade frihetsstraff i militärhäkte för bristande tillgång till böter, sedan bötesbeloppet förvandlats till frihetsstraff av befälhavare eller annan behörig myndighet. Först med denna utsträckning av rapporteringsskyldigheten uppfyllde fångförteckningssystemet syftet att ge rättskontrollanten kunskap om vilka personer som hållits i häkte, granska och bedöma orsakerna till häktningarna, den tillbörliga gången av domstolsförfarandet, lagenligheten i utslagen samt straffens verkställande, sammanläggning eller förvandling.^® Fröman diskuterade inte rapportering av disciplinarrestanterna, trots denna grupps förkrossande numerära övervikt bland de i militärhäkte för- * Jmf. ovan X: 4. JO N. A. Fröman t KM28.12.1870, KJD 3.3.1871, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=