345 Jämförs däremot relationen mellan fastställda och ändrade besvärsmål vid prövning i Högsta domstolen visar sig Krlgshovrättens och allmänna hovrätters andel helt eller delvis fastställda utslag relativt samstämmande. 1890—1899 fastställdes 86,9 ^’/o och ändrades 13,1 ®/o av besvärade utslag från allmänna hovrätter.^- Motsvarande siffror utgjorde för Krigshovrättens vidkommande, om beräkningen av hänsyn till statistiskt bättre säkerhet baseras på en längre undersökningsperiod, 77,9 resp. 22,1 ®/o. Den senare siffran bör dock justeras något nedåt, eftersom den avser både av Högsta domstolen helt eller delvis fastställda slut. Helt ändrade slut kan endast noteras för 12,2 “/o av de till Högsta domstolen fullföljda målen. Det behöver därmed knappast råda något tvivel om att Krigshovrätten, tvärtemot vad dess belackare ville göra gällande, verkligen förmått fullfölja sina rättskipningsgöromål med samma säkerhet som allmän hovrätt. Den militära rättssäkerheten sviktade således på underinstansnivån. Underrättsutslagen fälldes inte med nödvändig säkerhet. Situationen förvärrades dessutom av att det inom militär föreställningsvärld ansågs indisciplinärt att besvära sig mot krigsdomstols utslag. Utslaget uppfattades som en i tjänsten given order, mot vilken invändningar var lika insubordinativa som vägran att lyda förmans befallning. Det måste emellertid ifrågasättas om den judiciella rättskipningen egentligen utgjorde det faktiska och mera djupliggande militära rättssäkerhetsproblemet. Disciplininstitutets svagheter i rättssäkerhetsavseende var minst lika påtagliga. Disciplinrättskipningen förutsatte ju både för sin effektivitet och humanitära verkan antingen att ålagd bestraffning gick i omedelbar verkställighet utan överklagning, eller att besvär endast undantagsvis skulle beaktas. Balansen mellan disciplinrättskipningens humanitet och effektivitet å ena sidan och dess rättssäkerhet å den andra var lika problematisk att upprätthålla vid sekelskiftet som någonsin tidigare. Det »otvivelaktiga» rättsskydd som efterlysts av lantmännen 1878 var fortfarande efter 1900talets ingång otillfredsställt. Det stora reforminitiativet skulle komma att tas vid 1901 års försvarsriksdag. Men en viss palliativ verksamhet hade faktiskt dessförinnan kommit att påfordras av Krigshovrätten själv för att effektivisera kontrollen och övervakningen av domarfunktionen på underrättsnivån. På initiativ av krigshovrättsrådet Tauvon beslöt överdomstolen i slutet av 1897 att begära Kungl. Majrts utredning om möjligheten att infordra alla krigsrätters domböcker kontinuerligt för kontroll. Reformförslaget var naturligtvis hopplöst från första början. Men hellre än att öka lagfarenhetens inflytande på underrättsnivån föreslog Krigshovrätten återupptagande av Beräkningar gjorda av 1901 års krigslagskommitté; materialet endast bevarat i kommittéledamoten, överste G. Ugglas arkiv, vol. 6, fasc. F: 8, KrA. KHR:s prejudikatbok 1881—1901, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=