343 Mot bakgrund av den bild av bestraffningssystemets funktion som givits i den föregående framställningen bör det vara möjligt att med viss försiktighet kunna konstatera följande: En sammansättning av Krigshovrätten med största möjliga militära majoritet uppfattades som en grundförutsättning för behållandet av en rättskipning, somonekligen kunde betecknas som effektivt disciplinerande utan att förfalla till bruk av inhumana straffmedel. Det senare hade onekligen blivit fallet om disciplinrättskipningen erhållit karaktär av renodlad brottmålsrättskipning. Samtidigt uppfattades Krigshovrättens ständiga deklarationer om den militära fackkunskapens betydelse för själva domsåtgärden som betydligt viktigare ur humanitetssynpunkt, än man idag skulle kunna tro. Som tidigare visats skilde sig bestraffningsförhållandena så avsevärt från varandra mellan de olika truppslagen, att straffutmätningen för likartade brott måste utfalla tämligen olika beroende på den strafflidandes trupptillhörighet. Även mycket viktiga försvarspolitiska konsekvenser kan anas bakom en omfattande rubbning av det militära rättskipningssystemet. Avvecklingen av indelningsverket och likvideringen av grundskatterna förutsattes allmänt före och efter antagandet av den urtima försvarsordningen kunna ske endast genom förstärkning av den värvade stammens antal i förening med ökning av värnpliktstidens längd och värnpliktsövningens varaktighet. Den straffrättsliga konsekvensen av urtimaordningen berördes av Överste Falk i 1893 års debatt om Krigshovrätten.^” Hållbarheten i Falks och Krigshovrättens argumentering blir i ljuset av den faktiska rättstillämpningen övertygande: De värnpliktiga skulle även efter en utbyggnad av försvarsorganisationen i den riktning som fastslagits 1892 komma att utgöra en relativt liten del av de bestraffades antal. Men antalet begångna förbrytelser skulle komma att öka i takt med värvningsorganisationens utbyggnad. Genom att behålla disciplininstitutet oförändrat skulle det stora flertalet påföljder därför fortfarande kunna utmätas efter straffskalor, som bevarade de värvade straffskyldiga åt krigsmakten, dvs. hålla straffsatserna så låga, att utstrykningar ur rullorna inte behövde följa som följdstraff på huvudpåföljderna. Straffsystemet skulle därigenom inte hota den värvade stammens fulltalighet genom att skapa onödiga vakanser. Vilka garantier ägde då krigsmännen för rättvis dom vid sina mellanhavanden med den militära rättvisan? Underrättssystemet fungerade avgjort inte tillfredsställande. Mellan 1881 och 1900 anhängiggjordes inte mindre än 30 åtal mot krigsrätter för felaktigheter i domarämbete. I 23 av dessa fall fälldes hela domstolen till ansvar, i två endast auditören, medan krigsfiskalens talan avvisades i endast Jmf. ovan under XVI: 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=