342 För dessa jurister måste det nämligen ha stått klart att en förstärkning av det lagfarna domarelementets ställning i krigsdomstol eller höjning av rättssäkerhetsnivån inom det militära rättsväsendet i allmänhet endast kunde göras på två sätt. Antingen måste disciplinmålen överlämnas till krigsdomstol eller disciplinmyndigheten delas mellan militär chef och lagfaren militärjurist. Det första alternativet skulle ha resulterat i en kraftig ökning av krigsdomstolarnas arbetsuppgifter, framtvingat ett fast organiserat krigsdomstolsväsen som ersättning för tillfälligt konstituerade krigsrätter samt slutgiltigt befäst det militära specialdomstolssystemet. Det andra alternativet skulle radikalt ha ökat behovet av fast inrättade auditörstjänster. Båda alternativen skulle, bortsett från rent ideologiska komplikationer, ha krävt en ökning av justitiehuvudtitelns anslag, som inte kan ha varit förenlig med Andra kammarens sparsamhetspolitik i allmänhet och med lantmannagruppens i synnerhet; den senare utgjorde efter 1895 och några år framöver den största partibildningen i Andra kammarens historia. Genom en omfattande överflyttning av chefernas disciplinmakt till krigsdomstol riskerade den militära rättskipningen dessutom att råka ut för just den komplikation, för vilken Knut Olivecrona varnat så kraftigt redan vid 1880-talets början, nämligen att disciplinförseelserna efter hand genom sitt upptagande vid en brottmålsdomstol skulle ändra karaktär i allmänhetens ögon och uppfattas som rena brott. Behölls däremot övervägande delen av militärrättskipningen inom disciplinförfarandets ram, kunde den viktiga straffpolitiska målsättningen att inte utmärka de felande med en straffstämpel lätt upprätthållas. Så länge allvarligare invändningar inte riktats mot det militära rättssystemet och de militärprocessuella anordningarna fortfarande åtnjöt förtroende hos mllitärerna själva, så länge fanns naturligtvis ingen tvingande anledning att företa kraftigare nyordningar av den militära rättskipningen, även om man, som t.ex. justitierådet Afzelius antytt, teoretiskt sett kunnat skapa något bättre. I detta sammanhang blir även Krigshovrättens intensiva vakthållning kring principen om största möjliga militära inslag i krigsdomstolarna fullt begriplig. Om de militära majoriteterna i krigsrätterna och särskilt Krigshovrätten reducerades, eller domstolarna gavs helt olika sammansättning, skulle naturligtvis benägenheten att ifrågasätta befälhavarnas bestraffningsbeslut öka i takt med genombrottet för en mildare straffutmätningspraxis inom krigsöverdomstolen. Varje differens i straffvärdering mellan militära och lagfarna domare måste med nödvändighet hota hela disciplinsystemets effektivitet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=