340 ningar utgjorde 40,3 resp. 45,3 ®/o. 1909 och 1911 utgjorde bestraffningarna efter den strängare straffskalan, som indirekt redan framgått av föregående uppgifter, 37,6 resp. 37,7 Vo av sammanlagda antalet strängarreststraff. Endast en dryg tredjedel av samtliga stränga arrestbestraffningar kan således karakteriseras som hårda tillämpningar av institutet sträng arrest. Av denna tredjedel utgjorde värnpliktiga strafflidande 1909 och 1911 dock endast 37,0 resp. 34,8 Vo. Detta ger skäl till ett par viktiga rättshistoriska konstateranden. Utvecklingen av praxis vid åläggande av disciplinstraff i formav vaktarrest och sträng arrest under den försvarspolitiska brytningstid, som här är fråga om, innebar å ena sidan att ett ökande antal värnpliktiga kom att drabbas av dessa straff under sin militära tjänst; detta följde givetvis i grund och botten främst av att 1901 års härordning ställde ett ökande antal värnpliktiga under militär rättsordning väsentligt längre tid än den urtima härordningen. Ä andra sidan utgjorde den värvade soldatkategorin fortfarande efter 1901 krigsmaktens främsta disciplinproblem. De värnpliktiga nådde under den period, undersökningen omfattar, aldrig över de värvades straffnivå, oavsett om man mäter denna i totala antalet verkställda arreststraff eller enbart i antalet utmätta strängarreststraff. Särskilt markant blir denna slutsats ombedömningen grundas på kategorin strängarreststraff inom latitudens övre skikt. Straffåläggande myndighet i militära disciplinmål 1896—1911 Befälhavare utgjorde straffåläggande myndighet i disciplinmål i en grad, som endast vid två tillfällen under undersökningsperioden, 1909 och 1911, understeg 95 Vo av krigsmaktens samtliga fall av disciplinrättslig myndighetsutövning. (Figur 12.) Fogas därtill tillrättavisningsbesluten, kan konstateras att krigsdomstolarna spelade en mycket obetydlig roll i den dagliga rättskipningen vid krigsmaktens förband. Undantag från denna regel utgjorde i viss mån dock flottan. Dess två stationskrigsrätter ådömde arreststraff i ett stort antal fall, som legalt hade kunnat avgöras av befälhavare. Förklaringen är troligen följande. Stationsbefälhavarna remitterade många ärenden till judiciell behandling, därför att målen ofta gällde förseelser så allvarliga att adekvat bestraffning inte låg inom befälhavarskapets behörighet. Vid målens behandling inför stationskrigsrätterna befanns emellertid påföljderna kunna begränsas till disciplinstraff. Denna något vacklande bedömning av målens natur föranledde 2.5.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=