339 emot frihetsinskränkning i form av kompani- eller kasernförbud för manskåpet som en med officersgruppens obevakade arreststraff ekvivalent påföljd, bör slutsatsen rimligtvis bli den att obevakade frihetsinskränkningar utgjorde krigsmaktens kvantitativt mest brukade disciplinmedel. Den slutsatsen föresvävade under alla förhållanden 1901 års krigslagskommitté, som lät denna synpunkt bli vägledande för den del av reformarbetet, som avsåg de mildare disciplinstraffen. Instituten vaktarrest och sträng arrest Av figur 8 framgår användningen av vaktarrest och sträng arrest från mitten av 1890-talet till och med undersökningens slutår 1911. Utvecklingstrenden är mycket karakteristisk. Under 1890-talet manifesterades en utveckling, som vid och strax efter sekelskiftet höll på att leda till att sträng arrest ersatte vaktarrestens roll som krigsmaktens mest brukade disciplinpåföljd. Efter 1902 vändes emellertid trenden i påfallande grad. Endast vid ett enda tillfälle var differensen mellan antalet utmätta vakt- och strängarreststraff mindre än 10 ®/o räknat på vardera straffartens andel i totala antalet disciplinbestraffningar. Vid undersökningens slutpunkt (1911) var denna utveckling manifest. Att utvecklingen innebar ett straffhumanitärt framsteg är otvivelaktigt. Orsaken till att de två arrestinstituten i praxis genomgick den utveckling somskedde är inte särskilt svår att fastslå. Praxis påverkades direkt av det kontinuerliga förverkligandet av 1901 års härordningsbeslut, vilket tog Inemot ett decenniumatt verkställa. Sedd från straffrättshistorisk synpunkt innebar utvecklingen att beväringens andel i totala antalet ålagda disciplinstraff försköts mot en utjämning i förhållande till krigsmaktens värvade kadrer; 1911 utgjorde stammens och beväringens andelar i totala antalet bestraffningar 48,0 resp. 47,3 Vo; ett årtionde tidigare hade dessa siffror varit 80,5 resp. 15,1 Vo. (Figur 8.) Innebar detta konkret att de två hårdare arreststraffen i ökande grad även blivit tillämpade mot värnpliktiga? 1909 utmättes 4 237 vaktarreststraff, av vilka 2 287, dvs. 56,3 Vo, träffade värnpliktiga. 1911 hade antalet sådana bestraffningar stigit till 5 649, av vilka 2 963 eller 52,5 Vo gällde värnpliktiga. Antalet stränga arreststraff vid samma tillfällen uppgick till 3 378 resp. 4 062, av vilka 38,7 resp. 41,3 Vo drabbade värnpliktiga. Fördelas strängarreststraffen emellertid i två grupper, varav den ena utgörs av antalet bestraffningar inom strafflatitudens nedre skikt (två till femdagar) och den andra latitudens övre skikt (sex till åtta dagar) ger detta följande resultat: 1909 utgjorde 62,4 och 1911 62,3 Vo bestraffningar inom mildare latitudskikt. De värnpliktigas andel av dessa mildare bestraff2.4.2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=