335 rekryteringstyp avspeglades direkt i materialet på samma slående sätt som tidigare framträtt i fråga om disciplinstraffens fördelning mellan indelta och värvade förband: de två indelta förbanden stod tillsammans för mindre än 10®/o av de sju förbandens sammanlagda antal bestraffningar. Däremot synes praxis vid val av tillrättavisningsart ha varit homogen oavsett förbandstyp. Handräckning utom tjänst och fr.a. olika former av frihetsinskränkningar, främst i form av förbud att lämna kasernområde eller kompanilokal, dominerar materialet starkt. Tillrättavisningarnas varaktighet växlade mellan en och 30 dagar. Genom dessa förhållandevis långa frihetsinskränkningar hade den militära rättsvården med hjälp av tillrättavisningssystemet i realiteten infört en direkt motsvarighet till det disciplinära befälsstraffet arrest utan bevakning för manskapets del. För att uppnå största möjliga straffeffekt med kortvariga tillrättavisningar kombinerades två korrektiv gärna med varandra.® 2.3.2. Instituten vaktarrest och sträng arrest Användningen av vaktarrest företer en kontinuerlig minskning och sträng arrest en motsvarande ökning. Beväringarnas andel i bestraffningarna pendlar omkring 15 ®/o av det totala bestraffningstalet. Det står därmed även klart att disciplinstraffen i formav vaktarrest och sträng arrest fortfarande inför tillkomsten av 1901 års härordning var ett förhållandevis sällan använt beväringsstraff. Utvecklingen innebar dessutom en kontinuerligt fortgående relativ ökning av strängarreststraffet i förhållande till vaktarrest. Tydligen har förbandens befälhavare sett sig föranlåtna att tillgripa en hårdnande bestraffnlngspraxls. Klart är dock att disciplinproblemen först och främst funnits bland den värvade stampersonalen. (Figur 8.) Analyseras arrestbestraffningarnas fördelning inom de olika truppslagen med hänsyn till förbandens sammansättning och rekryteringskällor bestyrks denna slutsats ännu starkare. Men straffördelningen uppvisar ytterligare ett karakteristiskt drag, som på detta stadium av framställningen kan framstå som en självklarhet: Ju högre andel värvad stam inom ett förband, desto mindre relativ roll spelar beväringen som bestraffningsobjekt. (Figur 9.) Ett motsvarande förhållande råder delvis även beträffande disciplinbestraffningarnas stränghet, oavsett om undersökningen baseras på arrestbestraffningarnas fördelning inom de olika truppslagen (Figur 10) eller fördelning mellan truppslagen (Figur 11). Nygren s. 84.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=