328 rättsmedvetandets grundval utarbeta en militärrätt, som tillfredsställde såväl allmänna som militära krav; i första hand inriktades intresset på att bringa det militära rättegångsförfarandet i samklang med det allmänna. Genom reformer i denna anda kunde lagstiftaren effektivt vrida argument ur händerna på politiskt radikala opinioner och ideologer. Så till vida överensstämde den reformvänliga militärjurisprudensen väl med särskilt Bissmarckska regeringsideal.- I ljuset av dessa idéer inom den militära rättsvetenskapens område blir östergrens bestämda agerande för att stärka lagfarenhetens ställning i krigsdomstolarna förhållandevis begripligt. Genom att anpassa den militära domstolsinrättningen till större samstämmighet med allmänt rättegångsväsen kan östergren mycket väl ha avsett att hejda den disciplinupplösning, som kunde befaras till följd av ökad radikal politisk propaganda. Mot hypotesen att östergren skulle ha eftersträvat en demokratisering av en institution, som i konservativ samhällstanke var fundamental för statens och rättsordningens bestånd, talar under alla omständigheter både det faktum att han som justitieråd intagit samma ståndpunkt som Högsta domstolens flertal vid behandlingen av krigshovrättsremissen 1882 och den omständigheten att han som justitieminister motsatte sig alla förändringar i den befintliga representationsordningen. Trots sina skenbart oförenliga ståndpunkter 1882 och under 1890-talet kan östergren mycket väl ha behållit sin politiska målsättning orubbad. Förändringar av den militära lagstiftningen låg otvivelaktigt i tiden på 1890-talet som led i en konservativ reformpolitik.^ Betydligt mera svårpenetrerad är däremot den i grundläggande medborgerliga rättsfrågor, som t.ex. rösträttens utvidgande, reformbenägna gruppens motstånd mot östergrens reformförslag. Troligen har obenägenheten att företa ändringar i den militära rättskipningsproceduren förestavats av överväganden som överensstämt med Olivecronas humaniseringsargument under remissbehandlingen av SLK-förslaget 1881 och hänsynstagande till den rättsutveckling, som kunde skönjas som resultat av 1892 års urtima härordning. En ingående undersökning av disciplininstitutets användning mellan 1869, då de gamla krigsartiklarna ersattes av SLK, och 1901, då SLK utsattes för kraftig kritik i samband med frågan om övergång till allmän värnplikt, visar att en ökning av krigsdomstolarnas lagfarna kapacitet skulle ha blivit både praktiskt betydelselös för rättssäkerhetens höjande och —hur egendomligt det än låter —kanske skärpt straffen. Rent humanitärt var den existerande rättsordningen helt enkelt alltför effektiv för att motivera en genomgripande omdaning. Följande rättsstatistiska resultat belyser detta faktum och ger samtidigt - Jmf. ovan under XI: 5. ■’ Jmf. ovan under XI: 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=