327 militära rättsinstitutens utveckling under detta tidsskede inte komplikationsfritt låter sig förklara som ett omedelbart och entydigt utslag av den socioekonomiska omvälvning, vilken utmärkte tiden efter 1880 och som i statsrättsligt avseende främst karakteriserades av rösträttens kontinuerliga utsträckning till allt bredare folkgrupper. Hur lät sig östergrens synbarligen liberala inställning i krigsdomstolsfrågan förena med den djupgående konservatism, som främst yttrade sig i hans avgjorda motstånd mot rösträttsreformer? Hur var det med andra ord möjligt för östergren att å ena sidan motsätta sig ett liberalt ideal, nämligen rösträttsreformer, men å andra sidan bestämt verka för ett annat liberalt önskemål, klassdomstolarnas avskaffande, trots att båda idealen var tydliga utflöden ur en och samma grundläggande liberala värdering om alla medborgares lika värde och lika rätt till samhälleligt inflytande? Svaret är troligen att östergren hela tiden förblivit sina djupgående konservativa ideal trogen. Genom att öka det lagfarna elementets inflytande över militärrättskipningen har han eftersträvat att rida spärr mot den demokratiska frammarschen inom krigsmakten. I detta avseende liknar han otvivelaktigt sin ideologiske frände Arvid Lindman, vars hållning vid tillkomsten av 1907 års rösträttsproposition i mångt och mycket kan karakteriseras som motstånd under reformens täckmantel. Den ideologiska nyckeln till östergrens ställningstagande — i den mån en sådan alls går att finna —bör avgjort sökas i formav inflytanden från kontinental rättsvetenskap i största allmänhet. I vilken grad den framstående juristen Östergren varit bekant med kontinental militärrättsvetenskap går inte att fastställa. Inflytande från särskilt tysk rättsvetenskap var, somtidigare framhållits, mycket kraftigt under senare hälften av 1800-talet i Sverige. Somvetenskapliga idékällor är det tvivelaktigt om svenska rättsvetenskapliga arbeten i längden kunnat annat än undantagsvis tillfredsställa en seriös lagstiftare. Det främsta militärrättsliga arbetet från denna tid, lundadocenten Herman Antells kommentar till SLK från 1896, framstår vid sidan av franska, österrikiska och tyska motsvarigheter som konventionellt och i avsaknad av den reformbenägenhet som utmärkte kontinental doktrin.^ En grundläggande tankegång i kontinental militärrättsdoktrin var ju, som tidigare påpekats, att disciplin- och lydnadsbud måste harmonieras med elementära krav på enskild rättssäkerhet. Doktrinen efterlyste en lagstiftning, som skapade balans mellan civila rättvisekrav och militär nödvändighet. Mellan allmänt omfattade rättsåskådningar och speciella militära rättsuppfattningar borde inte mer än i nödvändiga fall råda dissens. Militärjurisprudensens huvuduppgift bestod därför i att på det allmänna ^ Antell har t.ex. inte bibliograferat mer än ett urval av den mer betydande kontinentala militärrättslitteraturen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=