326 som framgår efter en omröstning, i vilken de militära ledamöterna haft att rätta sig efter en jurists omdöme, ligger i öppen dag»7^ Krigshovrätten överlevde visserligen 1800-talet i oförändrat skick, men ett ekonomiskt hot från riksdagens bevillningsmakt hängde kontinuerligt över den omstridda institutionen.^® Inför den stora värnpliktsreformen år 1901 vägrade riksdagen, dikterad av Andra kammarens oböjliga hållning efter ett par uppmärksammade rättsaffärer, att förbli i enbart betraktande tillstånd. Från denna tidpunkt övergick den militära rättssäkerhetsfrågan definitivt till att bli en riksdagens angelägenhet mer än en regeringens och militärledningens. Om soldatens rättsskydd endast tillgodosetts lagligt under hela föregående kvartssekel, blev målet nu att, som lantmännen krävt redan 1878, göra rättsskyddet otvivelaktigt. XVII. Lagstiftarens dilemma — att välja mellan humanitet och rättssäkerhet Kontinental militärrättsdoktrin och konservativ reformpolitik Fanns det en klar linje i opinionen i krigshovrättsfrågan fram till sekelskiftet? Frågan skulle med hänsyn till utredningen i föregående kapitel inte kunna besvaras annat än nekande, östergren och von der Lanckenska utredningsgruppen samt i viss mån även Nya lagberedningen hade fronderat mot den domstolsdoktrin som hårdast uppehållits av Krigshovrätten. Därtill kommer att argumenteringen i krigshovrättsfrågan i politiskt avseende uppvisar en något förvirrad bild. Den ytterst konservative August östergren, som tvingades lämna över justitieportföljen till den moderate Ludvig Annerstedt som följd av sitt kompromisslösa motstånd mot rösträttsutsträckningar, använde revisionssekreteraren Hjalmar Hammarskjöld, den egentlige upphovsmannen till 1902 års rösträttsförslag, för att genomföra en domstolsreform, somi faktisk frisinnadanda förverkligadeen rättstanke med anor ända tillbaka till Lagkommitténs och J. G. Richerts tid. Däremot ställde sig Annerstedt och Ivar Afzelius i samma läger som de djupt konservativa Knut Olivecrona och Edv. Carleson. Särskilt Afzelius’ ställningstagande kan förefalla märkligt: Richert var morfar till Afzelius, och några av sina främsta impulser under juristutbildningen hade Afzelius mottagit under sin tingstjänstgöring hos Richerttraditionens främste vårdare, häradshövdingen J. Richert. Redan detta enkla påpekande visar att frågan om drivkraften bakom de KHR t KM14.3.1901, KHR:s registratur, RA. - SU 1895: 3 s. 13. AK 1896 7: 22 f. 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=