325 själva domsåtgärden i militärmal, och att följaktligen utbyte av en militär ledamot mot en jurist skulle medföra ökad trygghet för rättvis dom. Riktigheten av detta antagande ville Krigshovrätten betvivla. De mål, som tillhörde dess upptagande, krävde i högre grad än de ärenden, som i allmänhet behandlades vid krigsrätt, tillgång på fackinsikter hos domarna och erfarenhet av militärförhållanden, som låg alldeles utom den civila lagfarenhetens område. Denna speciella egenskap hos de militära överinstansmålen fanns inte endast hos komplicerade krigstida rättsfall utan även i de mål, som förekom allmännast i Krigshovrätten som t.ex. missbruk av förmanskap och disciplinär straffmyndighet, brott mot krigslydnaden, klagan över av befälhavare ålagt disciplinstraff, befälhavares förhållande vid sådant straffs åläggande samt särskilt de talrika mål, som föll under 144 § SLK och angick åtal mot officer för vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörandet av militära tjänsteplikter som ålegat honom efter reglementen, instruktioner, order eller påkallats av denas beskaffenhet. Kunskap om verksamhet vore därför otillräcklig grund för behandlingen av dessa mål. Krigshovrätten ansåg inte skäl föreligga att förutsätta kännedomhos civila domare om disciplinens berättigade krav och tillstånd vid varje tidpunkt inomkrigsmakten eller dess särskilda avdelningar. Detta begränsade därför de civila domarnas möjligheter att bedöma, vilken verkan ett brotts åtalande och bestraffande ägde eller inte ägde i disciplinärt avseende. Då SLK i många fall gjorde frågan om brottslighet och straffbarhet beroende »av militära plikter och militära åskådningar, vilka icke i strafflagen närmare bestämmas, men vilkas kränkande dock mången gång konstituerar brottet, så förutsätter lagen, att dess tillämpning anförtros personer, vilka genom sin kännedom om dessa militära plikter och dessa militära åskådningar också är fullt kompetenta domare. I olikhet med vad fallet är t.ex. i avseende å tvister å handelns, sjöfartens m.fl. områden, där det erforderliga behovet av fackåsikter kan erhållas genom sakkunniges utlåtanden, äro således krigsrättsmålen av beskaffenhet att för själva domsåtgärden kräva fackinsikter. Det är denna krigsrättsmålens beskaffenhet, somi främsta rummet betingat krigsdomstolarnas nuvarande organisation». Denna argumentation var otvivelaktigt Krigshovrättens huvudinvändning mot varje förändring av dess sammansättning. Men i remissen förekommer ytterligare en viktig anmärkning. Om domstolen försågs med fler än en jurist och juristerna befanns oeniga i en formfråga, skulle de för sådana frågor främmande militära ledamöterna lätt stanna i villrådighet om vilken mening som borde gälla. »Att den dom, som framgår såsom resultatet av en inom domstolen av en sådan anledning uppkommen röstsplittring, icke kan erbjuda större garanti för rättssäkerhet än den dom, förhållankrigslagarna utan erfarenhet av militär
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=