324 lemmar den var satt att döma. »Men detta är dock vid all rättskipning det viktigaste. Där detta förtroende finnes, betyder det icke mycket, om man från principiell eller teoretisk synpunkt skulle kunna anmärka ett eller annat; lagstiftaren handlar icke välbetänkt, om han bortkastar en rättskipningsapparat, som verkar väl och åtnjuter tillit, endast därför att det, teoretiskt sett, kan vara möjligt att skapa något ännu bättre». Den svaga representationen av allmän lagkunskap inom Krigshovrätten såg Afzelius och Skarin inte utan principiella betänkligheter men tillmätte dock inte denna sak en vikt, som skulle ge anledning att acceptera den av kommittén föreslagna nyorganisationen. De militära ledamöternas rättegångsvana skulle i stället garanteras genom deras långa tjänstgöringsperioder vid Krigshovrätten.'^- Afzelius’ och Skarins protokollsanföranden överensstämde i påtaglig grad med Annerstedts deklaration i Första kammaren 1894. Sedan Annerstedt 1896 efterträtt östergren som justitieminister är det förståeligt att han fann Högsta domstolens yttrande gravera kommittéförslaget i en utsträckning, som diskvalificerade det som underlag för en proposition om ny militär rättegångsordning.'^ Ärendet kom därigenom att förbli oavgjort inför nästa stora försvarsbeslut. Så sent somi mars 1901, då Krigshovrätten avgav sin sista remiss i organisationsfrågan före försvarsfrågans avgörande, upprepade och inskärpte Krigshovrätten alla de argument den ventilerat i sina yttranden under de föregående tjugo åren. Beträffande den viktigaste reformpunkten, utökningen av lagfarenheten på överinstansnivån, intog domstolen en närmast skärpt vakthållning. Ett militärmål krävde först och främst tillgång till militära fackmän i domstolen, hette det; men utom denna militärtekniska sida var lagkunskap nödvändig, men endast i en utsträckning som gav domstolens militära ledamöter den »för tolkningen av lagfrågan och iakttagandet av den gällande processuella formen erforderliga ledningen». Remissvaret uttryckte alltså även nu grundtanken att Krigshovrättens rättskipning krävde processuella element utöver vad som behövdes vid allmän jurisdiktiv verksamhet. Bortsett från det faktumatt två jurister i domarposition skulle rubba det militärdefinitoriska krigsdomstolsbegreppet, tillmättes denna förstärkta juridiska representation en negativ inverkan på Krigshovrättens auktoritet bland krigsmän. Krigshovrätten byggde därför vidare på Annerstedts, Afzelius’ och Skarins antaganden att överdomstolen måste äga krigsmännens förtroende och att detta förtroende bäst tillgodosågs genom domstolens redan existerande sammansättning. Motsatt uppfattning vilade enligt Krigshovrättens mening på antagandet att lagfarenhet skulle vara av större betydelse än militär fackinsikt för HD:s lagprot. 11.1.1898, RA. '* Prop. 1900; 1, andra huvudtiteln s. 18.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=