322 militär rättegångsreform. Bakom den avvisande hållningen till generalstabsskrivelserna låg alldeles klart en önskan från Krigshovrätten att undvika ny aktualisering av den känsliga överrättsfrågan. Den första skrivelsen lades ad acta, den andra föranledde justitieminister östergren att tillsätta en krigslagstiftningskommitté —trots Krigshovrättens avstyrkande.®^ Efter utgången av krigshovrättsfrågan vid 1894 års riksdag hade domstolsproblematiken i hög grad klarnat, och då östergren i december 1895 utfärdade den nya kommitténs direktiv föreslogs en nyordning och översyn av hela det militära rättegångsväsendet. Det är betecknande för östergrens långtgående ambitioner att kommittén fick militär minoritet: två militära och tre civila ledamöter.**- Kommittén, som avgav sitt betänkande redan året efter sin tillsättning,®^ tog klart parti för Nya lagberedningens och östergrens förslag till lösning av krigshovrättsfrågan. Kommitterade hade funnit, att den mot Nya lagberedningens och justitieministerns förslag riktade kritiken inte inneburit en vederläggning av förslagets huvudidéer. Med endast en lagfaren ledamot lämnade Krigshovrätten inte den garanti för rätt lagtillämpning, som måste krävas av en överdomstol. Den militära domstolsorganisationen avvek enligt kommitterade i stället påfallande från vad som gällde inom allmänt domstolsväsen. I allmän underdomstol dömde en eller tre lagfarna domare, i andra instans fem och i högsta instans upp till sju. Rättssäkerhetskravet motiverade ökningen av den juridiska sakkunskapen på varje instansnivå. Denna grundsats ville kommitterade göra gällande även för krigsdomstolsväsendets del, särskilt sedan den allmänna värnpliktens utsträckning hade ställt ett större antal medborgare inför möjligheten att få svara inför militärforum. Lämpligaste utvägen att bättre rusta Krigshovrätten att uppfylla »de berättigade anspråken» på en överdomstol fann kommittén ligga i en förstärkning av domstolens lagfarna domarkapacitet.®^ Kommittén kunde dock tänka sig att bibehålla domstolen oförändrad i vissa specialmål under krigstid.®'’ Kommitterade betraktade de disciplinära faror, som kunde framgå genom en inkongruent sammansättning av de olika krigsdomstolarna, som närmast obefintliga. Av ytterst ringa betydelse uppfattades vidare frågan Chefen för generalstaben A. Rappe t KM 9.5.1889 (kop.), t f. chefen för generalstaben E. von der Lancken t KM 22.12.1893, KHR t KM 25.10.1889 (kop.), KHR t KM 20.12.1894, samtliga i KJD 20.12.1895, RA. StPJD 13.12.1889, 20.12.1895, RA. StPJD 20.12.1895, RA. I kommittén insattes generalstabschefen E. von der Lancken (ordf.), KHR-rådet Hj. Tauvon, revisionssekreterarna E. Sjöberg och Hj. Hammarskjöld samt kommendören O. Ljungquist. Disparata rester av kommitténs arbetsmaterial har bevarats i Hjalmar Hammarskjölds lagstiftningssamling. Band 41: B, 1—12, UUB. Förslag till Lag om krigsdomstolar och rättegången derstädes, 1896. “ A.k. s. 79. A.k. s. 80. 63
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=