321 Splittringen mellan kammarens jurister framträdde med all tydlighet i de anföranden, som hölls av östergren, vilken energiskt försvarade sin proposition, och lagberedningsordföranden Annerstedt, vilken visserligen fann förslaget befogat från rättslig men ej från militär synpunkt. Krigshovrättsreformen avsåg väl ändå sist och slutligen militärerna, argumenterade Annerstedt. Här gällde inte hur Krigshovrätten med rätta borde betraktas, utan hur militärerna skulle komma att se den. Annerstedt påstod sig inte ha mött någon inommilitärståndet som företrädde en annan mening än den, som endast sade sig kunna uppfatta den nya Krigshovrätten som en allmän domstol och därmed inte heller tillägga dess utslag en krigsdomstols pondus och anseende. Detta faktum fick för Annerstedts del avgöra saken.^® I Andra kammaren ljöd en helt annan ton. Kammaren uppfattade ordförandeskapet i händerna på Svea hovrätts president som en säkerhet »då våra söner skola mera aktivt deltaga i krigstjänsten». Endast en enda berättigad fordran kunde ställas på en krigsöverdomstol, framhöll den frisinnade lektorn G. Elowson, som säkerligen uttryckte kammarmajoritetens innersta tankar, nämligen »att man har full garanti för att vid krigsdomstolen rättvisa blir tillämpad och lag får göra sig gällande och att den, som ställes inför domstolen, får den föreställningen, att där skall honom vederfaras rättvisa, full rättvisa och ingenting annat än rättvisa; och i den uppfattningen blir han styrkt, om han på ordförandeplatsen vid denna domstol möter presidenten i Svea Hovrätt». Kamrarnas olika ställningstaganden innebar alltså ytterst ett ställningstagande till frågan om vems intressen, som borde gå främst, den militära disciplinens eller den allmänna rättssäkerhetens. Men de innebar också en bekännelse i fråga om den militära rättskipningens grundläggande uppgift: jurisdiktion för vinnande av disciplin och krigslydnad eller jurisdiktion för vinnande av rättvisa. 60 En sista variation av det grundläggande militärprocesstiella temat Såväl före som efter den urtima härordningens antagande framställdes betänkligheter mot den fält- och krigstidsmässiga utformningen av det militära rättegångsväsendet. Generalstabscheferna Rappe och von der Lancken pekade på vissa brister i organisatoriskt avseende beträffande krigsdomstolarnas funktion, men Krigshovrätten avstyrkte i båda fallen ändringar, somendast påstods medföra en partiell reforms nackdelar. Reformplanerna borde enligt Krigshovrättens uppfattning anstå i avvaktan på en större •">9 FK 1894 14: 35 ff. AK 1894 17: 48 f. 5. 00 21 Nygren
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=