320 föll enligt Rappes mening med ens de anmärkningar, som från militär sida skäligen kunde göras mot det föreliggande lagberedningsförslaget. Rappe föreslog därför, att Krigshovrättens omorganisation skulle uppskjutas den tid, som var behövlig för att omarbeta den militära rättegångsordningen i dess helhet och förelägga riksdagen ett i fullt tidsenligt skick utarbetat rättegångsförslag. I sin slutplädering till statsrådsprotokollet anförde emellertid justitieministern med anledning av de invändningar som riktats mot propositionsförslaget, att i en krigsdomstol av appellationstyp den juridiska sakkunskapen var av minst lika stor betydelse som den militära, att minskningen av de militära ledamöterna i Krigshovrätten från fyra till tre fortfarande gav den militära sidan majoritetsvotum i rätten, att hittills ingen disciplinär olägenhet visat sig, då krigsman inför militär domstol mötte en civil domare, auditör eller krlgshovrättsråd, vilken anställde förhör och därför i praktiken ledde förhandlingen, att inget hållbart skäl framförts för att bevisa på vilket sätt den av Nya lagberedningen föreslagna förändringen skulle menligt inverka på disciplinen, och att krigshovrättsreformen borde verkställas omedelbart och inte uppskjutas i avvaktan på en större förändring av det militära rättsväsendet, östergren fick stöd från statsrådets flertal och propositionen avlämnades till riksdagen.^^ Propositionen remitterades till ett sammansatt Stats- och Lagutskott. Utskottet beslöt med stor oenighet att föreslå överrättens placering på särskild övergångsstat från 1895.^*’ Utskottsreservanterna Annerstedt, amiral von Otter och general Björnstjerna önskade antingen tillgodose de militära synpunkternaoch behålla Krigshovrätten som en främst för disciplinens upprätthållande nödvändig institution med militär ordförande, eller helt enkelt uppskjuta hela reformen och sätta den i samband med en större förändring av det militära domstolsväsendet. Tre reservanter (von Krusenstierna, Gripenstedt och Öländer) anslöt direkt till krigsministerns åsikt, att reformerna borde inbegripa även underdomstolarna och krigshovrättsfrågan därför tills vidare få vila.^~ Då utskottsbetänkandet kom på riksdagens bord, spelade krigshovrättsbevararna i Första kammaren högt på de militära rättsprincipernas strängar, överste Falk upprepade de flesta av de argument han som ledamot i Krigshovrätten tidigare varit med om att utforma till domstolens försvar. Första kammaren avvisade också utskottsbetänkandet, men utskottslinjens anhängare i kammaren var förhållandevis många.^® 55 StPJD 30.12.1893, RA. 5® Sammansatta SU och LU 1894: 1. Av utskottets närvarande 12 ledamöter anslöt sig endast sex utan förbehåll till propositionsförslaget. Reservanterna missgynnades av den förseglade sedeln, Sammans. SUoLU:s prot. 12.2.1894, LU:s handlingar, RA. 5' Sammansatta SU och LU 1894: 1 s. 12 ff. 5® Utskottets betänkande föll i FK med 37 röster mot 57.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=