319 att balansera Svea hovrätts intressen mot de militära, föreslog han en omorganisation med en general som ordförande och, förutom övriga militärledamöter, två från allmänna domstolar hämtade lagfarna ledamöter. Av källmaterialet framgår därmed indirekt att von Steyern inte önskat Krigshovrätten sammanslagen med Svea hovrätt men väl Krigshovrättens lagfarna kapacitet ökad.^^ Inom Högsta domstolen fanns däremot en påfallande beredskap att acceptera lagberedningsförslaget. Justitierådet Glimstedt ville däremot avstyrka på grundval av Svea hovrätts och Krigshovrättens anmärkningar. Justitierådet Lilienberg trädde, i närmaste samklang med Krigshovrättens deklarationer, fram som försvarare av det militära elementets majoritetsställning under hänvisning till såväl den militära fackinsiktens nödvändighet vid utredning av militära mål som Krigshovrättens viktiga uppgift att skapa och upprätthålla krigstukt. Lilienberg invände bestämt mot Nya lagberedningens tanke att överlämna ordförandeskapet i Krigshovrätten till en civil jurist, vilken skulle komma att leda förhandling, underteckna dom m.m., »så att i stället för en general komme en civil ämbetsman att framstå så att säga som representant för den högre dömande myndigheten i militära mål. Jag betvivlar att detta åtminstone ur militärandans eller disciplinens synpunkt kan vara välbetänkt».'"’^ Då lagberedningsförslaget senare av den strängt konservative justitieministern August östergren lades till grund för en proposition, framträdde inte oväntat även inomregeringen en motsättning mellan militära orh juridiska synpunkter. Speciell vikt hade östergren tillmätt Svea hovrätts på praktiska överväganden grundade kritik av förslaget. Men östergren höll före, att de militära överrättsmålen genom sitt ringa antal, borde kunna handläggas av ett hovrättsråd vid sidan av dennes andra arbetsuppgifter. Krigsminister Axel Rappe fann däremot betänkligt att överlämna Krigshovrättens ordförandeskap i händerna på en civilperson. Rappe, och i hans efterföljd sjöminister Christerson, pekade på Krigshovrättens remissvar för att avstyrka framläggandet av propositionen. Rappe föreföll dock inte ha varit redo att till varje pris försvara den militära överinstansens karaktär av krigsdomstol i den mening Krigshovrätten definierade krigsdomstolsbegreppet. LiksomKrigshovrätten pekade Rappe på vådan av inkongruent sammansättning av de olika instanserna. Disciplinen skulle skadas, om officerare i fortsättningen kom att svara inför en domstol med annan sammansättning än domstol för övriga krigsmän. Men, om den militära rättegångsreformen utsträcktes till att omfatta även underrätterna och utformades så, att alla kategorier kom att svara inför krigsrätt, skulle Krigshovrätten förvandlas till en ren appellationsdomstol. Därmed bortN. von Steyern t L. Annerstedt 28.1, 27.2.1894, G 2 I, UUB. HD:s lagprot 21.11.1893, bif. Prop. 1894: 7 s. 4 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=